Donald Trump vinner nästa val
Republikanerna vann egentligen inte förra valet, demokraterna förlorade det. De förlorade på grund av Clintons grepp om partiet vilket gjorde att de inte kunde få fram en kandidat som kunde vinna med en ambition för USA i stället för en personlig upprättelse för att få stått tillbaka två gånger.
Men, det var en helt ny valrörelse. Längre tillbaka gick partier till val valplattformar anpassade till dagsaktuella frågor baserade på egna ideologiskt utformade partiprogram. Resultatet blev vad det blev. Under senare tid började partierna hämta idéer från modern kunskap om marknadsföring. Nämligen, butiker tjänar alltid på att ligga nära varandra även om sortimenten överlappar för att den totala marknaden ökar.
Begreppet ”triangulering” det vill säga, identifiera vilka frågor som är de viktigaste i olika väljargrupper och formulera budskapet så ”lika” de partier du vill stjäla väljare ifrån. Här är de sk. Reagandemokraterna, Blairs mittenvridning av Labour och inte minst de Nya moderaterna i Sverige. De som var först ute vann genomgående men efter ett tag blev resultatet att alla val i de större demokratierna blev oerhört jämna.
Facebook gick från ett studentprojekt till ett av världens största företag genom att förstå två saker. Digital datahantering och hur den mänskliga hjärnans belöningsfunktioner fungerar, samt vårt behov av att tillhöra. Efter en kort tid arbetade tusentals specialister på beteendevetenskap och IT-ingenjörer på att samköra alla tänkbara register för att identifiera likartade intressen och sammanföra dessa till grupper, för att därefter ge dess medlemmar belöningsstimuli i form av grupptillhörighet.

Trumps kampanj utgick från samma kunskap och via grupper som Cambridge Analytica, Ryska Trollfabriker och Wikileaks i en omöjlig förening, skapades kunskap om vilka missnöjesgrupper som tillsammans skulle utgöra en tillräcklig väljarbas för valvinst. Känslobaserade argument anpassade för grupperna identifierades och trummades ut. Som grund vår över 200.000 års upparbetade rädsla för ”andra”. En överlevnadsstrategi under 98% av vår existens som människor. Under alla dessa år när vi levde på savannen förmodligenständigt på gränsen till svält, var upptälten av en annan stam ett existentiellt hot.
Allt sammantaget fungerade.

Demokraterna har nu 20 presidentkandidater som genom det partiinterna primärvalet kommer att slita sönder partiet. Trump OCH det Republikanska partiet denna gång, kommer att förfina arbetet från 2016 men budskapet kommer i grunden att vara detsamma.
Inför mellanårsvalet var det kolonner med centralamerikanska flyktingar, främst Honduras, på väg mot USA. Dagen efter valet upplöstes de i intet. Men, de tjänade sitt syfte väl och ledde till valvinster för kandidater i flera traditionellt Demokratiska fästen.
Det kommer att bli intressant att se vad statsvetare och nutidshistoriker kommer fram till vad som startade och upplöste dessa. Oavsett fyllde de sin funktion om HOTET.
Någon mur har inte byggts. Och, kommer inte att byggas före presidentvalet.
Den uppges kosta ca 5 mdr dollar. En enorm summa.
Trump uppger sig kämpa med finansieringen.
Men bara en tredjedel av vad amerikanska bönder kompenseras med ÅRLIGEN för konsekvenser av olika handelskrig.

Liberal massmedia är nedkletad med antiTrump retorik.
Det är enkelt för Trump att peka på fake media.
Ekonomin går som tåget.
Till viss del ett resultat av ökningarna av försvarsanslagen, men främst långsiktiga effekter av lågräntepolitik sedan finanskrisen 2008 och enorma återköpsprogram av egna aktier i USA´s största företag. Detta och handelskrig kommer förmodligen att utlösa en depression. Precis som på 30-talet. Men, inte före valet.
De som säger att han är en idiot har fel. Ingen som kan kidnappa ett parti och skapa en ny form av valrörelse är en idiot. Att man sedan inte gillar budskapet är en annan sak. Vår bild av USA är präglad av Öst- och västkust liberaler genom all film och den massmedia som refereras här. Någonstans mellan 25- och 30% av amerikanerna. Den övriga överväldigande majoriteten tycker att det är fel att USA med 3,5% av jordens befolkning står för 20% av FN´s budget, att de betalar långt mer än 50% av Natos budget, att de har handelsavtal som generellt sett missgynnar USA mm. Omvärlden har inte tvingat USA till dessa för dem ogynnsama avtal. De har blivit ett resultat av några årtionden av en amerikansk överlägsen självbild OCH en idé om att den som står för notan bestämmer menyn.
Trumpadministrationen står däremot för ett slarvigt, slafsigt och icke statsmannamässigt presidentskap. Men de grundläggande felförhållanden den angriper hade förr eller senare tvingats rättas till i takt med att Kina och inom kort både Indien och Indonesien går om som ekonomiska stormakter och då man i länden inte kan infria sina superior-baserade extravaganta åtaganden.
Men då Demokraterna, utan eget politiskt momentum, mer eller mindre självklar presidentkandidat och mot ovanstående så är (om inget exceptionellt inträffar) Demokraterna prisgivna.
Vad ovanstående utveckling med en kombination av beteendevetenskap och IT-baserad väljargruppselektering, kan få för demokratin är däremot ett tema för ett eget inlägg. 


Jörgen Hansson
Helsingborg
 

Kärnkraft. Igen !(?)
Hur olika kraftfällt och intressen resen kan samverka för en nygammal teknik

Ingen med samhällsintresse har kunnat undgå att notera hur miljö-och energifrågan plötsligt kommit att rotera runt kärnkraften. En diskussion som kändes död för bara några månader sedan.
I grunden handlar det, som vanligt, om ekonomi.

Den minnesgode kommer ihåg telekomvisionären Jonas Birgersson som i slutet på 90-talet fick alla våra föreställningar om hur en etablerad affärsmodell , telefoni, att vändas upp-och ned. Detta när han kostaterade att i framtiden kommer inte telefoni att kosta per tidsenhet, tariff och avstånd utan utgöras av tillgänglighet genom abbonemang. Idag är det få som kommer ihåg specificerade telefonräkningar och prislistor i telefonkatalogerna. Det är få som ens kommer ihåg telefonkataloger. Omgörningen blev ett faktum som alla i branschen och dess kunder idag förhåller sig till.

Fossilbränsle - och transportindustrin i alla sina olika facetter är överlägset världens största affärssektor. För att förse en bil med bränsle krävs kolgruve-eller oljeborranläggningar. Processindustri i form av raffinaderier, transportlogistik från supertankers ned till oljelastbilar, samt pumpanläggningar med betalfunktioner. Det blir på något sätt logiskt att det man häller i tanken kostar (även om det alltid upplevs för dyrt) vad hela denna kedja av verksamhet gemensamt skapar.
Som världens största affärssektor, högteknologisk dessutom, har den genom årtionden ackumulerat världens största koncentration av investerat kapital.                                                                                   Investerat kapital kräver avkastning.                                                   
Oavsett vilken ideologisk syn man har på detta förhållande så har jag aldrig träffat någon som anser att dennes pension är onödigt hög.Faktum kvarstår, pensioner, såväl som all annan vinst, utgörs enbart av avkastning på investeringar.

Miljövänlig, fosilfri energiproduktion å sin sida är som Jonas Birgersson. När man väl byggt ett vindkraftverk en våg-eller tidvattenturbin, en solcellspanel så genererar anläggningen, utöver anläggningsinvestering och underhåll, energi utan löpande produktionskostnader. Investeringsbehovet i förhållande till avkastningen blir minimalt.
Därav följer att, skulle man, vilket naturligtvis är fullt möjligt, ersätta hela dagens fosilbränsle inustri med sol,-vind,- vatten och vätgas i den takt som skulle vara tekniskt industriellt möjlig, så skulle världsekonomin som vi känner den idag, haverera.                                                                                         Kolappsa.

Då avkastningen långsiktigt på gjorda investeringar i fossilbränleindustrins olika delar succesivt skulle utebli, skulle aktievärdet på dessa bolag sjunka drastiskt. Det skulle kortsiktigt vägas upp av produktion av miljövänliga anläggningar, men då dessa efter driftsättning levererar utan löpande produktion, Birgerssondoktrinen, kommer priset på energi i olika former genom internationell konkurrens drastiskt att minska.
Det långa talets korta mening är... världsekonomisk kolapps.              Naturligtvis skulle allt rätta till sig efterhand och med tidens hjälp, som alltid sker.                                                                                        Men kortsiktigt skulle depressionen på 30-talet förmodligen upplevas som en västanfläkt i jämförelse.

Man kan ju litet rått säga att vi har att välja mellan en långsiktig miljökolapps (som vi kanske med teknisk utveckling något litet kan lindra) genom fortsatt fossilberoende, eller en närtida ekonomisk kolapps genom snabb fosilfri miljöomställning.
Till detta skall läggas att världens bilpark på kort sikt kommer att utgöras av el eller el-vätgashybrider. Detta kommer, hur önskvärt det än är, att mångdubbla behovet av el samtidigt som efterfrågan på fosibränsle ebbar ut.

Var kommer då kärnkraften in i bilden?                                           Den blir på något sätt en gyllene medelväg. Modern kärnkraft till exempel i form av så kallade Bridreaktorer är, förutom att anläggningarna är ohyggligt dyra att bygga, en del av lösningen på hanteringen av det utbrända kärnbränsleavfall från äldre- och dagens kärnkraftanläggningar. Utöver detta är tiden från beslut till första elektronen i nätet lång. Upp emot 20 år.
Dessutom är det en industri som levererar energi genom löpande produktion till skillnad från sol- och vindanläggningarna.
På detta sätt kan dagens energijättar, styra över sina investerinag i kärnkrafts produktionsanläggningar paralellt med att dagens fossilbasserde fasas ut efterhand som tillgången på energi tillgodoses genom en mix av litet vind-och vatten och mycket kärnkraft.

Produktionen av billiga solceller och vindkraftverk ligger nu till sin huvuddel i Asien. Länder vilka försörjer sig själva med enorma mängder kolkraft. Skulle sol- och vind bli den snabba, globala lösningen så skulle den ekonomiska omgörningen av världsekonomin bli än mer brutal.
För oss ca 15% av världens befolkning i väst alltså.
Genom en massiv satsning på kärnkraft kan de ekonomiska fundamenten som vi känner dem idag, bevaras och miljöproblematiken över tid hanteras.
Detta bland annat genom att kärnkraftsanläggningarna suger upp det investeringskapital som frigörs när fossilbränsleanläggningarna avvecklas
Det är inte optimalt, men möjligt.  
Inte önskvärt men godtagbart.                                                          Som de flesta samhällslösningar.

För politiska partier som märker att dynamiken i debatten allt mer kommer att handla om miljöfrågor, och som saknar trovärdighet i miljödebatten genom att de negligerat dessa frågor i årtionden, kommer kärnkraftsalternativet som en räddare i nöden.
Så kan två av varandra (delvis) oberoende aktörer finna varandra för gemensam glädje och förhoppningsvis allmän samhällsnytta.
 
Jörgen Hansson
Helsingborg

Efter Islamska Staten
 
Hur hanterar man en imploderad stat, som med hundratals år gamla tankar som grund försökt påtvinga omvärlden sina ideal genom anfallskrig?

Med just dessa ideal har de tagit kvinnor som sexslavar. De har utan varje form av respekt, misshandlat och slumpvis avrättat manliga fångar. De har utfört attacker genom självmordsbombningar varhelst de kunnat, bland annat genom flygburna terrorattacker mot USA. De har vägrat att ge upp, trots det uppenbart utsiktslösa i en fortsatt kamp och grävt ned sig i underjordiska tunnlar för kommande dödliga attacker. De har blint trott på överhögheten från någon mytisk ledare, helt i avsaknad av verklighetsförankrad världsbild.
Finns några realistiska framtidsförutsättningar för dem som stått bakom eller har deltagit i dessa avskyvärda övergrepp? Eller är lösningarna enbart fördömanden, repression och exkludering?
 
Staten jag ovan kort redogör för är Japan under andra världskriget. Ibland är det bra att kasta om perspektiven. Beskrivningarna skulle kunna göras mycket utförligare. Exemplen på Japans övergrepp och inhumana djävulskap är överväldigande. Mitt syfte med denna jämförelse är inte att demonisera Japan, utan att visa på likheterna mellan IS och Japans uppträdande. Men framförallt hur Japan kom att utvecklas efter kriget.

Efter kapitulationen var det en allmän uppfattning att Japan skulle sona för sina brott. Inte minst av de länder i närområdet som fått lida oerhört under de barbariska ockupationerna. Ännu i dag är frågan om ersättning till kvinnliga sexslavar ett konfliktämne i Asien.
I USA internerades i stort sett alla med japansk bakgrund, under och långt efter kriget. Alla, utan urskillning - män, kvinnor och barn. De var skyldiga enbart genom sin anknytning. I efterhand vet vi vilka trauman det skapade, vilka kostnader det orsakade och den totala meningslösheten vad avser önskvärt resultat det ledde till.
 
Genom framförallt general Douglas MacArthurs förtjänst fick den kapitulerade staten en ny konstitution redan 1947 och därefter påbörjades ett intensivt arbete med att integrera Japan i världsekonomin. Ungefär på samma sätt som Marshallplanen för Europas återuppbyggnad. Det är i stort sett samma tankar som USA:s fd. försvarsminister general James Mattis förespråkade avseende dagens Mellanösternkonflikt.                                                                                                               
Tyvärr fick Mattis logik ge vika för Trumps retorik.
Oavsett vad vi tycker om det som hänt i Mellanöstern, går det inte att göra ogjort. Det som är vårt gemensamma ansvar nu är att korrigera de strukturer som ledde fram till eländet. Allt i syfte att undvika att det upprepas.

Vi vet vad som händer om man skuldbelägger och lägger förlamande restriktioner på ett folk. Det mest näraliggande exemplet är Tyskland efter första världskriget, där effekterna snabbt ledde till ett nytt krig.
Efter andra världskriget blev utfallet ett helt annat. Bland annat genom de omfattande avnazifieringsprogrammen i Tyskland, i kombination med massiv ekonomisk uppbackning och integration i världsekonomi, handel, högre utbildning, idrottsligt utbyte med mera.
 
Omvärlden och framförallt Europa kan nu välja vilken väg man skall slå in på. Den nuvarande administrationen i USA är på väg att dra sig ur såväl Mellanösternregionen som att vara Europas främste säkerhetspartner.
Problemet ligger på Europas tröskel. I linje med det uttalat större ansvarstagande av Europas länder för kontinentens säkerhet, måste detta hanteras på ett framsynt och erfarenhetsbaserat sätt.
Europas stater FÅR inte falla till föga för lättköpta vedergällningslösningar. Det kommer ofelbart att leda till framtida konflikter, flyktingsströmmar och regionala krig med stor spridningspotential. Vi har i närtid sett hur svårt det är att hantera detta på en gemensam europeisk nivå.

Ett resolut agerande i linje med det som erfarenhetsmässigt fungerar, kommer även att neutralisera de andra två potentiellt konfliktskapande aktörerna i regionen. Ryssland och Iran.                                                                                                                 
De är i varierande grad fallerande stater, med enormt korrumperade statsledningar och imploderade råvarubaserade ekonomier. Båda försöker vara regionala stormakter i syfte att förskjuta den inhemska opinionens fokus från inrikesproblemen.
 
Utöver detta kan en samverkan med storbrittanien om ett ”nytt” projekt aktivt bidra till att hålla ihop såväl Storbrittaniens ojämförligt överlägsna underättelsekpacitet visavi övriga europa parat med deras månghundraårika erfarenhet från regionen. Detta i en ambition att knyta nya europeiska band för gemensam framtida säkerhet.
 
Rätt hanterat kan ”Mellanösternsituationen” stå för ett utvecklingsmässigt under på några årtiondens sikt. Istället för att utgöra en generell rubrik för ändlösa konflikter.
 
Jörgen Hansson                                                                                                                                
 
 

Olämpligt beteende
Två ord som numera kommit att få en alldeles speciell betydelse.

Jag var på en filosofisk diskussionsafton om MeeToo i Helsingborg för en vecka sedan. Flera av deltagarna vittnade om det viktiga, det som alla vetat, nämligen (i huvudsak) männs övergrepp på kvinnor, vilket inte offentligheten velat kännas vid, numera var omöjligt att igonrera.
Anden är ute ur flaskan.
Den allmänna meningen var att ”alla egentligen vet var gränserna går”.
En man bland deltagarna varnade för ett samhällsklimat där ofentliga avrättningar, häxprocesser, finns i korten.
Anmärkningen passerade tämligen okommenterad.
Moderatorn, Martin Severinsson, ställde mot slutet den försåtliga frågan”vad skall vi göra nu?”
De tidigare tvärsäkra ställningstagandena blev påtagligt vaga.

Några dagar senare fick riksdagsmannen och förre jordbruksministern Eskil Erlandsson, mer uppmärksamhet än någonsin tidigare i sin politiska kariär. Olämpligt beteende!

Jag arbetade nära Eskil under några år på 90-talet.
Han var kommunalråd i Ljungby (c) och jag (m) i Alvesta. Vi utsågs att för kommunerna i Kronobergs län förhandla med Landstinget om formerna för den så kallade ÄDEL-reformen.
Utfallet blev bra och uppdraget graderades upp till SKL, Sveriges kommuner och landstings, riksnivå.
Han var finurlig Eskil.
Lågmält effektiv i det egentliga förhandlandet, men en skojfrisk kamrat i de mindre sälskapen.

Vi blev, av någon outgrundlig anledning, utsedda av en kombination av SIDA och Svenska strålskyddsinstitutet att följa med en delegation av kärnfysiker till Litauen för att studera Ignalina kärnkraftverk.
En liknande konstruktion som den i Tjernobyll. Bara mycket närmare Sverige. Förmodligen därav intresset.
Det var intressanta dagar.
Många formella mottagningar och möten på statsbesöksnivå. Vi bodde på hotell i huvudstdaden Vilnius.
Pompan till trotts var det en från Sovjet just frigjord stat.
Ont om Hotell så jag och Eskil delade rum.
Som vanligt eller på grund av de utländska gästernas närvaro, vad vet jag, var hotellkoridorerna fulla av prostituerade.
Vi sov ensamma i rummet Eskil och jag.
Varje natt.
Jag såg inte minsta antydan till olämpligt beteende.

Åter till nutiden.
En av de som anmält Eskils olämpliga beteende är riksdagledamoten (m) Cecilia Magnusson.
Jag och Cecilia var arbetskolegor i början på 90-talet.
Politiska tjänstemänn ansällda av moderaterna.
Vi träffades regelbundet.
Bland annat hade vi förmånen att följa presidentvalrörelsen i USA mellan George HW Bush och Bill Clinton, inbjudna av USIA. United State Information Agency.
Mycket resor.
Ansträngande program.
Besök i interiörer och vid enheter man bara kunnat drömma om med Vita huset som kronan på verket.
Stort ansvar att uppträda aktivt, engagerat OCH korrekt.
Handledda bland annat av den legendariske Generalkonsulen Arne Thoren.

Cecilia var, som alltid diskussionslysten.
Alldrig gick hon över någon gräns där värdar eller arrangörer kunnat uppfatta orättfärdig kritik. Trotts att det var mycket som var annorlunda och ibland litet svårt att ta till sig ur vårt perspektiv. Hon var helt klart omdömmesgill.

Nu skall två av mig personligen längre tillbaka upplevt mycket hedervärda personers trovärdighet bedömmas.
Den ene är prisgiven på förhand oavsett vad den stundande rättsprocessen ger vid handen. De många berättelserna, utöver Cecilias, utgår jag ifrån, likaledes trovärdiga anmälare väger ovillkorligen till Eskills nackdel.
På frågan om varför inte centerpartiet polisanmält det inträffade när ledningen fått kännedom om det inträffade, deklarerade partisekreteraren att ”det är inte partiets uppgift”.

Nyliigen meddelades det att förre finansministern Per Nuder tvingas lämna sitt ordförandeskap i styrelsen för bolaget Skistar, på grund av olämpligt beteende.
I en telefonintervju i nyhetssändning deklarerade Nuder i falsett att han inte gjort något olämpligt. Anklagelserna var, enligt honom, grundlösa och ett sätt från huvudägarna att bli av med honom som ordförande i bolagets styrelse.
Jag har alldrig träffat Per Nuder.
Om han eller belackarna har rätt undandrar sig min bedömning. Helt klart är dock, att oavsett vad som verkligen skett så är han, rätt eller fel, helkörd.

Enligt P1: nyheter för ett par dagar sedan befanns att en kvinna i Malmö som anmält sig utsatt för gruppvåldtäkt, efter polisutredning vara en bedragare.
Anmälningen om övergreppet skedde i tiden när en våg av liknande övergrepp anmäldes i staden. Motivet för den oriktiga polisanmälan är oklart. Klart är att oavsett om övergreppet skett eller inte så är det förmodligen allmänt känt att polisanmällan av ett sådant (påstått) brott resulterar i en helvetisk tillvaro för anmälaren.
Likväl skedde det.

Tillbaka till förra veckans MeeToo diskussion. Ja, alla, med små variationer, vet var gränserna går.
Men det är här det börjar blir svårt.

För, trotts att vi gärna vill vara tänkande och rattionella individer, så styrs vårt beteende till stora delar av känslor.
Signalsubstanser fälls ut i olika delar av hjärnan och vi reagerar.
Vi blir kära, glada, ledsna, kåta och förbannade.
Inte för att vi vill det eller för att det är rattionellt eller ens oftast till vår fördel.
Utan för att vi nu en gång för alla är skapta så.
Det är nedärvda beteenden.
Normer, utbildning och samhällsvärderingar påverkar, men bara intill en viss gräns.

Vi har nog alla, handen på hjärtat, gjort något som vi på djupet av vårt förnuft och kunskap i normalfallet skulle tagit avstånd från.
Och i efterhand förbannat samt ångrat.
För det mesta passerar det i livets virvlar och strömmar, men iband blir det fel. Duktigt fel. Käpprätt åt helvete fel.

Ett exempel från den tiden när jag lärde känna och arbetade med Eskil och Cecilia kom jag temporärt att arbeta nära en av Sveriges då mest uppburna åklagare, tillika riksdagsledamot.
Jag väljer här att i det fortsatta utelämna hans namn.
Han uppbar litet rockstjärnestatus efter att ha sytt in ett stort knarksyndikat och begåvad med en filmstjärnelock, var vi nog många som skulle satt en peng på honom som justitieminister efter valet 91.
Notera att detta var en av Sveriges mest lagkunniga personer med en erkänt god handel och vandel.
Nu hände det sig så, som det gör i många förhållanden att hans fru träffat en annan och ville skiljas. Åklagaren/riksdagsledamoten tappade i sittuationen all, absolut all, sin rationalitet och började att på olika sätt trakasera sin hustru och hennes nye partner.
Det gick så långt att tilltagen polisanmäldes och han fäldes.

Resultat.
Kariär, anseende och framtid, allt borta.
För att han var okunnig om var gränserna gick? Icke!
För att han inte förstod konsekveserna av sitt handlande? Otvetydigt nej!
Allt intelekt och alla detaljkunskaper om rätt- och fel, samt var gränserna gick och konsekvenser och de oundgängliga resultaten till trotts så tog känslorna överhand.

Varje fall här ovan uppräknat är en tragedi.
Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det någon känner och uppfattar som en kränkning är naturligtvis det i dennes värld, oavsett vad rättshandläggning resulterar i.
Samtidigt vet vi att denna typ av ärenden för rättssystemet är något av det svåraste att rätt klarlägga och reglera.
Därutöver skall till svårigheterna med att klarlägga vad som (oftast) skett i enrum, läggas problematiken med uppenbart påhittade övergrepp.

Svaret på slutfrågan från MeeToo seminariet” vad skall vi göra nu då”, måste bli;
- Alla,absolut alla övergrepp SKALL ovillkorligen polisanmälas.
Av den som utsatts eller den som i någon ansvarig ställning får kännedom om ett fall.
- Samt ingen, ingen skall hängas ut offentligt före avslutad utredning och/eller avkunnad dom.

Så fungerar en rättsstat och detta är till gagn inte minst för de utsatta som i sin förtvivlan över det skedda skall veta att rättssystemet fungerar.

Senaste valrörelsen, litet som 1:a världskriget

1:a världskriget utkämpades med nya vapen och metoder inom ramen för ett gammal världsbild. Efter fredsslutet visste egentligen ingen vem som vunnit, förlorat eller varför. Efter krigsslutet utbredde sig ett stort vakuum där alla tidigare auktoriteter hade svårt att orientera sig.

Senaste valrörelsen utspelade sig mellan politiska konstellationer som ingen, inte ens de inblandade, trodde skulle ha någon verklig betydelse efter valet.

Sociala medier och olika former av massmedia kom att istället för partierna själva, skapa den kontext i vilken valrörelsen utspelades. Alla partiledare uppträdde kontinuerligt i någon av dessa forums arrangerad debatt. Där upprepande intill trötthetens eller löjets gräns (stryk det som inte önskas) samma innehållslösa och till inte förpliktigande fraser.

Någon som kommer ihåg något vallöfte av relevans?

Så kom då valresultatet efter vilket alla inblandade, med en likartad liturgi om än med litet varierande motiveringar utropade sig till segrare. Detta inför en i bästa fall likgiltig menighet, men de som där och då kunde uppbåda något engagemang funderade redan över fortsättningen.
Det bedövande vakuumet inträdde och har nu varat i snart tre månader.

I vakuumet utspelar sig vad som bäst kan liknas vid en teatral ”sängkammarfars”. Ledare för olika partier som före valet svor varandra evig (nåja) trohet, vandrar i media in och ut ur verkliga eller imaginära dörrar vilka man verbalt slår och smäller i.

Talmannen har gått från att vara en rituell process skötare, till någon som alla dessa politiska företrädare som före valet sökte ansvaret för att ”regera”, har abdikerat inför. På något sätt framstår han som ANSVARIG för att skapa en regering. Inte den procedur- och formalia ansvarige han enligt regeringsformen är.
Bilden av en svans som viftar på hunden blir tydlig.

Istället hänvisar dessa ”mandom och morske män” och någon kvinna, alla frågor som har med själva regeringsbildandet att göra till honom. Detta, när frågan ”vad händer nu?” kommer på tal igen efter ytterligare ett misslyckande. Partiföreträdarna tycks ha fått för sig att regera är ett läggspel där makten skall sökas genom minsta gemensam nämnare. Misslyckat? Igen? Ta det med talmannen. ”Don´t put the blame on me”!
Bilden av Mony Phytons ”The life of Brian”, där ansvaret flyttas till den stenade genom ett gemensamt återupprepat ”him, Him. HIM!”, kommer för mig.

Centerns Annie Lööf tycks i allt sitt krumbuktande ha förväxlat aktivitet, med förmåga och insikt. Hon skulle sondera utifrån sakfrågor minsann. Detta istället för fokus på statsministerposten och såg därigenom ”andra” möjligheter. Vem försökte hon lura med detta? Trodde hon på fullt alvar att det var någon av de berörda som INTE var till 100% uppdaterad på de övriga partiernas ståndpunkt i olika sakfrågor? Vi har ju just haft en valrörelse, innehållslös det skall tillstås, men de olika partiernas positioner kunde inte gått någon förbi. Mer än möjligen Annie Lööf.

Försök frammana bilden. Annie kommer in till Löfven eller Kristersson och säger, ”Har du tänkt på att m / s kanske skulle kunna dela denna er uppfattning i denna sakfrågan utan att ni vet om det?” Patetiskt!
Efter att ha röstat ”rött” till den statsministerkandidat hon försvurit sig till hela valrörelsen, så harmades hon i sitt innersta att ingen av s / m skulle kunna rösta ”gult” för valrörelsens den andra av huvudmotståndare. I och med detta språkbruk reducerades även regeringsbildandet plötsligt till färgkombinationer. Litet som i kvasiledarskapsböckerna ”Omgiven av idioter” med flera. Trams!

Kan det bli banalare?
Och, kunde ingen politisk reporter ställt den uppenbara frågan ”Vilken sakfråga inbillar du dig innehåller en okänd dimension för motståndaren?” Detta i stället för att naivt spekulera om hon hade ”ett ess i rockärmen”.

Min analys är tyvärr att nuvarande vakuum inte kommer att lösas genom en mogen och insiktsfull analys av läget. Insikten att det är en förkrossande borgerlig majoritet i riksdagen.
Partiers uppgift, hyperkondencerat, är att formulera politiken, vinna val och skapa majoritet för genomförande av politiken. Den borgerliga regeringsförklaring som Ulf Kristersson skulle kunna presentera skulle i allt väsentligt kunna genomföras. Det är det som är politik.

Att söka stöd för en uppfattning och därefter så långt som möjligt få gehör för densamma så att den blir beslut. Lag.

Att förfasa sig över ett SD stöd i riksdagens omröstningar är billigt publikfrieri, men framförallt en bristande insikt om på vilka arenor man skall utkämpa vilka slag.

Jag vill vara tydlig med att jag i grunden tar avstånd från det mesta SD står för. Allt ifrån deras människosyn, till deras inskränkta förhållande till internationellt samarbete, över till deras förakt för den liberala demokratin. Men… det devalverar inte värdet på deras röster för sunt borgerliga förslag.
För… de är inne i riksdagen.
Vill man göra något åt det sakförhållandet skall man vinna över dem, reducera dem, i valrörelser.
Om man misslyckas med det får man böja sig för ett av två faktum: '
- Antingen har de rätt i sak, i vart fall i de väljares begreppsvärld som röstat på dem;
- Eller så hade de bättre argument. Oavsett vilket så är riksdagen och striden om regeringsmakten INTE ett forum att kompensera för det misslyckandet.

Nu skall de utnyttjas så långt det går för att genomföra en för landet sund politik.
På det sättet tvingas de också att i verkligheten ta ställning i viktiga sakfrågor.

Politik är, enligt min egen erfarenhet, ytterligt sällan val mellan rätt och fel. Det är en ständig avvägning mellan motstridiga intressen. Där det oavsett vilken ställning man än intar i en sakfråga, alltid finns en opinion emot.

Att kompensera för misslyckanden i valrörelsen visavi SD genom att försöka neutralisera dem i riksdagen, med en förlamad regeringsmakt som följd, är inte bara felaktigt i sak. Det är dessutom dumt. Dumt då det ger dem möjligheten att distansera sig från konsekvenser av i stort sett alla beslut och därmed alltid få en möjlighet att liera sig med den alltid, i alla beslut närvarande missnöjda opinionen. Dubbelfel alltså.

Min värsta farhåga är att klarsyn inte skall komma att lösa upp nuvarande vakuum. Istället likt förhållandena efter 1:a V-kriget måste det lösas i en ny drabbning. Där kommer SD att dansa på övriga partiers gemensamma misslyckandes grav. Risken föreligger uppenbart då, att de liksom jag, vilka före senaste valet förutspådde SD som största parti skall bli sannspådda. Vi hade fel men kan komma att får rätt. Det är INTE en upprättelse jag önskar.

Så, se nu för böveln till att samla ihop borgerligheten. Regera kraftfullt och framsynt.

Avlöva därmed SD sin särställning inför nästa ordinarie val. Utnyttja därigenom den svaghet alla populistpartier har inneboende då de av opportuna skäl återkommande kommer att rösta mot bättre vetande.

Det är en investering i väljarnas förtroende, i de viktiga beslut som måste tas inför de stora samhällsomställningar som väntar runt hörnet samt en investering i ett reducerat SD i nästa val.

Det omvända kommer i framtiden tyvärr, riskera att visa sig vara förödande.

Jörgen Hansson

Det är många resonemang om Ryssland och dess (stor)maktsambitioner dessa dagar.
Mycket är sanningen.  Men... inte hela sanningen.
På något sätt lyckas det ofta bli dubbelfel.

Jag vill komplettera och delvis nyansera bilden något.                                                                                         
Först generellt och sedan för Sveriges del.
Ryssland efter Sovjet och Boris Jeltsin var totalt slaget i spillror. I i stort sett alla avseenden. "Väst" kunde gjort mer för att stödja de liberala och demokratiska krafterna. I stället talades det ständigt om "Seger" över fienden. Utförsäljningen av de statliga bolagen var fullständigt feltänkt, och utförligt beskrivet av i t.ex "Mitt krig mot Putin" av Bill Browder. I detta läget tog Putin över. Vi kan i dag konstatera att det långsiktiga resultatet av hans långa maktinnehav, i stort sett på alla plan, åtminstone ur ett "västligt" perspektiv är en "Faield state".
En oligarkdriven kleptokrati. Men...läget när han tog över, var så nära total samhällskollaps man kan komma. Genom att alliera sig med de oligarker som i de flesta fall lurat eller på andra sätt roffat åt sig ägandet av enorma tillgångar i kölvattnet av Sovjetstatens upplösning, så kunde han/de börja en åternormalisering av vardagslivet för huvuddelen av den Ryska befolkningen.
Oligarker som visade aspiration för att utmana presidenten fick känna på sin egen medicin uppbackat av hela den genomkorrumperade statsapparatens kraft.
Men i längden skulle naturligtvis inte hela befolkningen låta sig nöja med varor i butikerna och stigande reallöner. Framförallt inte när de flesta via digitala medier, mer eller mindre fritt, kunde ta del av omvärldens utveckling. Som den gamle KBG-chef han var insåg han vissa fakta och vidtog mått och steg.

Först.                                                                                                    Nationell identitet måste återupprättas.                                                För att skapa ett "Vi" måste man först skapa ett "Dom".                                                                                     
Myten om den hämndlystna och aggressiva omvärlden måste (åter)skapas.

Därefter.                                                                                                Detta mytbygge räcker inte i längden.                                                                                                 Väst måste "luras" att faktiskt börja hota Rhodina. Några vapen eller militära resurser stod egentligen inte tillbuds. Men... att använda de tekniker för subversiv och undergrävande verksamhet, använda i alla konflikter kostade inte så mycket.                                                                                                  Statligt kontrollerade "Trollfabriker" nyhetskanaler som SPUTNIK och en stark kontroll av inhemsk media åstad kom två saker.
Påverkansoperationer i, framförallt och i första hand Europa skapade där bilden av ett farligare Ryssland än vad det var, och de ryggmärgsmässiga motreaktionerna kontrasterade inne i Ryssland den bild man behövde av en aggressiv och hotfull omvärld.                                                                                                                            ”Vi”, de Ortodoxa, mot det katolska eller ogudaktiga depraverat demokratiska Europa. Här spelade internationella sanktioner efter olika enligt mellanstatlig praxis rättsvidriga angrepp på Georgien och Ukraina in.                                                                                             I Ryssland kan ingen förstå upprördheten över att de tog tillbaka Krim, och det nära inland som krävs för direkt access, som Crustjev skänkte till Ukraina 1956 "då det inte hade någon betydelse".        
Nu när mottagaren, Ukraina, skulle gå över till "Fienden" var det ju inte mer än rätt att gåvan togs tillbaka.
Detta likt varje skilsmässa då familjeklenoderna, skänkta vid högtidsdagar måste återbördas, för det var ju inte en gåva "egentligen", utan bara stundens infall av bevis på uppskattning.                                    

De i väst som upprördes över tilltaget kan ju fundera över vad reaktionen skulle blivit om Cubanerna skulle försökt ta över kontrollen av Guantanamo, en av USA´s största flottbaser. Och...hur vi i väst skulle reagerat på agerandet.)

Sedan.                                                                                                   Skulle det visa sig att inte ens detta förhållande skulle kunna bestå. Skulle bluffen synas var det kört.                                                                                                 
Här spelade försynen presidenten i händerna. En spirande önskan hos några EU-motståndare i Storbritannien kunde, i samspel med Cambridge Analytica förmås driva missnöjet till en folkomröstning där spelet från Trollfabrikerna kunde förse båda sidor med vrångbilder, styra bort focus från det verkliga skeendet och i grunden starta nedmonteringen av världens största demokratiska handelsblock. EU.                                                                                                                                  
Detta på samma sätt som i stort sett all världens underrättelseverksamhet och politiska bevakning koncentrerades på "freds"-demonstrationerna som krävde väst efterföljd när Brezjnev efter en deklaration av ensidig fredssträvan drog bort mer än 200.000 trupp från Europa. Trupp som var en förutsättning för invasionen i Afghanistan. Det introverta perspektivet möjliggjorde invasionen då och gör idag att vi betraktar Ryssland inte bara som farligt utan även som en potent fiende.  
Allt under det att allt intresse är introvert Europeiskt.

Ryssland är en Failed State, med ett invånarantal på ca 140 miljoner, (mot Europas nära 500 miljoner) vilket dessutom ständigt minskar. Detta dels beroende på aborttal som överskrider födelsetalen, dels en medellivslängd under 70 år för män till följd av en kopiös alkoholkonsumtion. Vidare med den högsta andelen AIDS-fall utanför söder om Sahara.                                                               De har en ekonomi som är mindre än Italiens.
Men gamla reflexer styr vårt beteende och vi springer rakt i fällan.                                                             
Liksom USA gjorde i presidentvalet. (Även om den Ryska inverkan förmodligen hade en marginell inverkan).                                                                                              Det är i detta sammanhang intressant att studera kopplingar mellan företrädare för Cambridge Analytica, Brexitkampanjföreträdarna och företrädare för Trumpkampanjen, och sedan lägga till Trollfabrikernas konton och uppträdande på sociala media.

Enligt min uppfattning är vi rädda för fel saker.                                                                                                  Ryssland skall sättas på plats hårt och effektivt med Europeiska insatser.                                                                                                  Här måste till kombinerade underrättelseoperationer i kombination med sanktioner, och massivt understöd till inhemska demokratiska och liberala krafter.                                                                                  
Inte för att Ryssland är speciellt farliga militärt, (Läs de årliga rapporterna från det Brittiska International Institute for Strategick Studies. De talar sitt tydliga språk.) eller har någon ekonomi att backa den militär de har.                                                                                  Nej, för att de aktivt och medvetet undergräver den demokratiska samhällsutvecklingen i väst.
Hitintills har Europa sammantaget gått på det.                                    

Det måste bli slut med det.
Europa måste sluta vara rädda för den lilleputt som leker stormakt. De är som den lilla klick mobbare på skolgården som drar runt och ställer till djävulskap, tills någon sätter dem på plats. Om vi vill det är det bara att göra. Därutöver skall de inte ha mer uppmärksamhet än vad de förtjänar. 

För Sveriges speciella del är förhållandet litet annorlunda. Inklämt mellan Ryska intressesfären och litet försiktigt inbäddat i NATO ser vi ut som en variabel inom parantes i en ekvation. För att lösa en ekvation vill man börja med variabeln. Neutralisera eller lösa ut den.
Vi ligger geografiskt där vi ligger och även om Ryssland borde vara ett ickeproblem för Europa som helhet, så är det, det gränssättande och normerande för vår säkerhetspolitiska och försvarssituation. Inom parantesen.
Om det är något Ryssland varit bra på under senare år, när man inte har speciellt mycket ”brute force” att disponera på en global eller ens en europeisk arena, så är det en "alternativ strategi", påverkansoperationer och asymmetrisk krigföring.                                Detta är mer än nog för att dimensionera vårt försvar.
Gå med i NATO säger några.
Ok, fördubbla dagens försvarsanslag, vilket det kommer att krävas för ett medlemskap, redan nu och använd resurserna för egen/Nordisk nytta först.
Så kommer det andra naturligt sedan.

Det omvända blir nog ”obra”.                                                                                                                                                                       
Dixi.                                                                                                                                                                                    Jörgen Hansson

En internationell sammanslutning av extrema nationalister
Smaka på rubriken ovan. Förmodligen något av det mest motsägelsefulla man kan formulera. Trotts detta, är det en accelererande utveckling vi ser spelas upp framför våra ögon.
Men det stannar inte där.

Motsägelserna blir regel till exempel när Ungerns Premiärminister Viktor Orban och Italiens Inrikesminister Matteo Salvini bildar pakt mot EU. Båda har invandring som viktigaste och överordnad politisk profilfråga. Motsättningen består i att Salvini anser att EU skall ta emot och fördela de migranter som kommer till Italien över medelhavet, och Orban tvärvägar att ta emot en enda migrant.
Bara enade i val av konfliktområde och motståndare.

Donald Trump´s Fd chefsstrateg Steve Bannon, är i Europa med det uttalade syftet att förena de uttalade högerpartier som avvisar liberal demokrati som ledande samhällsskick. Det skall göras genom att vinna… demokratiska val.

I Stv debatten mellan Carl Bildt och Jimmie Åkesson före valet lyfte Åkesson en fråga som passerade obemärkt men som ställer motsägelsen på sin spets. Sammanfattat frågade han om Sverige skulle hylla EU-medlemskapet, om EU inom kort skulle komma att utgöras av länder med högernationalistiska ledningar i majoritet. Vi som hyllat EU, alla dess brister till trotts, som den kraft vilken skapat den längsta sammanhängande fredsperioden i Europas historia.

Alla vi har ”tänkt bort” ett alternativ där Eu skulle komma att styras av antidemokratiska nationalistpartier. Där Sveriges lagstiftning skulle då, på samma sätt som idag, underkastas EU direktiv, vilka då demonterar demokratin.  Plötsligt framstår EU som en ”vackertväder” konstruktion.

Framträdande, litet seniora, internationella politiker, likt Carl Bildt ovan, åker världen över och uttrycker sin harm över sakernas tillstånd och befarade utveckling. De ger, förtjänstfullt det skall tillstås, oroande analyser och skarpa uttalanden om risker med utvecklingen och behovet av en ändrad utveckling. EU´s talman Antonio Tajani uttalade sig om Steve Bannons aktiviteter att försöka störta EU, med att ”det är bättre om du är tyst”.

Ett gemensamt mönster framträder. De som har insikt inser, men tycks tro att man har att göra med någon desorientering. Något man, genom att tala såväl dem som är företrädare, som deras följare ”tillrätta”, kan korrigera.
Det verkar ha gått alla förbi att dessa högernationalistiska organisationer är oerhört välorganiserade. Tillvägagångsättet vittnar såväl om en djup kunskap om hjärnans funktioner, och därigenom hur budskap skall formuleras för att påverka våra känslor, därmed våra beteenden i grunden. Därtill besitter de en oerhört avancerad kunskap om hur olika grupper skall nås via sociala medier. Båda kompetenserna i nivå med, eller över, de främsta underrättelseverksamheterna i världen.

Vi måste börja att inse att det inte kommer att gå att tala dessa grupper och företrädare, eller ens deras följare ”tillrätta”. Tvärt om. Ju mer de utsätts för denna typ av förnumstiga tillrättavisningar från en överhet man inte bekänner sig till eller accepterar, desto mer övertygande kommer företrädarnas budskap och desto mer övertygade kommer följarna att bli.

Några av dessa advokater för den rådande världsordningen, måste göra sig omaket att likt Churchill och Roosevelt, då i strid med de förhärskande opinionerna i respektive land, möta dessa krafter med medel och metoder som är framgångsrika. Överlägsna motståndarna!
Dessa herrar gjorde inte sina historiska insatser för att det var lätt, utan för att det var nödvändigt. Deras insatser lade grunden för den samhällsordning samtliga våra nu levande generationer upplevt frukterna av. Nämligen det största välstånd mänskligheten någonsin upplevt.

Det är detta utmaningen omfattar. Att med all modern vetenskap och till buds stående teknik ta högerextremisterna på allvar, och ge människor, alla människor en möjlighet att genom egna val ta parti för en fortsatt öppen och välståndsskapande samhällsordning. Inte genom att förminska företrädarna eller förnedra följarna utan genom att ta hotet på alvar och möta det med verkningsfulla medel.

Här kommer, som så ofta tidigare i alla konflikter, underrättelsetjänsternas samlade kompetens att ställas inför de största utmaningar sedan 2:a V-kriget eller kalla kriget. Då som nu, i de demokratiska demokratiernas tjänst. För det måste vi till att börja med acceptera att det är, en potentiellt samhällsomstörtande konflikt i vardande.

De historiska kraftmätningarna ovan löstes till synes på stridsfältet eller demonstranternas torg. I verkligheten, genom en djup insikt i hur människor reagerar på olika budskap och ett massivt utnyttjande av datorgenererad informationsteknologi.
Det är dessa krafter som tagits över av högernationalisterna och därigenom, som så ofta genom historien, vänts mot de som tidigare framgångsrikt skapat och brukat dem.
Jörgen Hansson

Vi har inget annat att frukta, än fruktan själv
Uttalat av USA´s president Franklin D Roosevelt vid hans installationstal.
Meningen syftade till att få amerikanarna att lyfta blicken och se möjligheter i den djupa ekonomiska depression som rådde vid hans tillträde.
Det förmedlade en djup insikt att det är människor som skapar sin framtid. Den blir faktiskt just som vi bestämmer oss för.

Den uttalades till en befolkning som till största delen bestod av människor från jordens alla länder.
Människor som av en eller annan orsak sökt sig dit för att förverkliga sina egna drömmar. Den alldeles övervägande delen av befolkningen var första eller andra generationens invandrare. Bland annat, närmare en miljon invandrade svenskar.

Idag måste uttalandet skrivas om.
Vi har inget annat att frukta, än ledare som får oss att frukta andra människor.
I land efter land vinner despoter mark med det fullständigt historievidriga och kunskapsbefriade budskapet att andra människor är farliga.
Om de kommer från ett annat land måste de bort. Ut!
Om de bor i ett annat land bör de bekrigas.
Om inte med vapen så med handelshinder eller IT-attacker.

Man kan tycka vad man vill om USA, men denna blandning av människor från jordens alla hörn skapade, gilla det eller inte, en nation som har flest antal bästa universitet, flest antal Nobelpristagare, ger ut flest vetenskapliga rapporter, flest antal medaljer i, i stort sett alla idrotter.
Med ca 5% av jordens befolkning svarar de för ca 22% av global BNP. Listan kan göras längre och där finns också enorma problem att lyfta fram viket inte skall förnekas, men faktum kvarstår

Allt åstadkommit av invandrare på ett par generationer.

Det är inte människor det är fel på, inte ens från andra länder. Lär vi känna dem så är de oftast just som vi. Skapar sin egen lycka givet omständigheterna.
Läs Ola Larsmo´s Swede Hollow, om hur svenskar i de oländigaste områdena runt Chicago levde i början av 1900-talet. Vi skulle kalla det utanförskapsområde här idag.
Läst Per-Anders Fogelströms Stockholmssvit om de inflyttande människorna från främst Dalarna.
Likheterna är slående med de problem vilka ledare som vill få oss att frukta andra människor adresserar.

Allmänt har mänskligheten på ett par hundra år gått från ca 93% fattigdom till 7%. I hela världen. För hundra år sedan var det sannolikare att dö före fem års ålder än att bli 50 år. Tidigare dog ca 30 av Europas befolkning vart århundrade i krig. Nu dör mindre än 500.000 årligen. I hela världen! Genom EU har vi inte haft krig i Europa på 70 år. Det har aldrig tidigare hänt i Europas historia.

Tror någon att världens eller för den delen USA´s eller Europas utveckling är en slump? Nej det är ett odiskutabelt resultat av internationell handel och fritt kunskapsutbyte. Till stora delar en konsekvens av att människor flyttar, blandar sig, lär av varandra och skickar hem pengar och kunskaper för nya positiva utvecklingsprocesser. Allt till nytta för andra.

Att bryta ut effekterna av, i och för sig exceptionell, invandring några år och göra problemen generella är djupt ohederligt. Sett över tiden skulle Sverige varit avsevärt fattigare utan invandring.

Hur häpnadsväckande och otroligt det än kan verka, så var de första invandrana här för ca 8-tusen år sedan…inte svenskar. Det var människor som kom från andra delar av världen som vi i dag kallar länder. De tillhörde andra klaner, grupper och stammar. En utav Sveriges historiska glansperioder var Hansatiden. Ett Östersjöbasserat handelssamarbete. Hels vår stolta gruv- och järnbearbetningsindustri utvecklades av Belgiska Valoner.
Industriutvecklingen efter andra världskriget som skapade det välstånd vi har idag bygdes genom en världsunikt stor exportindustri. Internattionell handel. Och...gjordes möjlig genom invandrad arbetskraft.

Sanningen är att vi aldrig haft det bättre, varit friskare och tryggare.
Orsaken är den liberala demokratin, kunskapsrevolutionen och migrationen.
Trotts detta är vi räddare än någonsin.

I grunden inte på grund av andra människor, utan på grund av ledare som utpekar andra människor som farliga.

Därför har vi inget annat att frukta, än ledare som får oss att frukta andra människor.

Kärnkraft. Igen !(?)
Hur olika kraftfällt och intressen resen kan samverka för en nygammal teknik

Ingen med samhällsintresse har kunnat undgå att notera hur miljö-och energifrågan plötsligt kommit att rotera runt kärnkraften. En diskussion som kändes död för bara några månader sedan.
I grunden handlar det, som vanligt, om ekonomi.

Den minnesgode kommer ihåg telekomvisionären Jonas Birgersson som i slutet på 90-talet fick alla våra föreställningar om hur en etablerad affärsmodell , telefoni, att vändas upp-och ned. Detta när han kostaterade att i framtiden kommer inte telefoni att kosta per tidsenhet, tariff och avstånd utan utgöras av tillgänglighet genom abbonemang. Idag är det få som kommer ihåg specificerade telefonräkningar och prislistor i telefonkatalogerna. Det är få som ens kommer ihåg telefonkataloger. Omgörningen blev ett faktum som alla i branschen och dess kunder idag förhåller sig till.

Fossilbränsle - och transportindustrin i alla sina olika facetter är överlägset världens största affärssektor. För att förse en bil med bränsle krävs kolgruve-eller oljeborranläggningar. Processindustri i form av raffinaderier, transportlogistik från supertankers ned till oljelastbilar, samt pumpanläggningar med betalfunktioner. Det blir på något sätt logiskt att det man häller i tanken kostar (även om det alltid upplevs för dyrt) vad hela denna kedja av verksamhet gemensamt skapar.
Som världens största affärssektor, högteknologisk dessutom, har den genom årtionden ackumulerat världens största koncentration av investerat kapital.                                                                                   Investerat kapital kräver avkastning.                                                   
Oavsett vilken ideologisk syn man har på detta förhållande så har jag aldrig träffat någon som anser att dennes pension är onödigt hög.Faktum kvarstår, pensioner, såväl som all annan vinst, utgörs enbart av avkastning på investeringar.

Miljövänlig, fosilfri energiproduktion å sin sida är som Jonas Birgersson. När man väl byggt ett vindkraftverk en våg-eller tidvattenturbin, en solcellspanel så genererar anläggningen, utöver anläggningsinvestering och underhåll, energi utan löpande produktionskostnader. Investeringsbehovet i förhållande till avkastningen blir minimalt.
Därav följer att, skulle man, vilket naturligtvis är fullt möjligt, ersätta hela dagens fosilbränsle inustri med sol,-vind,- vatten och vätgas i den takt som skulle vara tekniskt industriellt möjlig, så skulle världsekonomin som vi känner den idag, haverera.                                                                                         Kolappsa.

Då avkastningen långsiktigt på gjorda investeringar i fossilbränleindustrins olika delar succesivt skulle utebli, skulle aktievärdet på dessa bolag sjunka drastiskt. Det skulle kortsiktigt vägas upp av produktion av miljövänliga anläggningar, men då dessa efter driftsättning levererar utan löpande produktion, Birgerssondoktrinen, kommer priset på energi i olika former genom internationell konkurrens drastiskt att minska.
Det långa talets korta mening är... världsekonomisk kolapps.              Naturligtvis skulle allt rätta till sig efterhand och med tidens hjälp, som alltid sker.                                                                                        Men kortsiktigt skulle depressionen på 30-talet förmodligen upplevas som en västanfläkt i jämförelse.

Man kan ju litet rått säga att vi har att välja mellan en långsiktig miljökolapps (som vi kanske med teknisk utveckling något litet kan lindra) genom fortsatt fossilberoende, eller en närtida ekonomisk kolapps genom snabb fosilfri miljöomställning.
Till detta skall läggas att världens bilpark på kort sikt kommer att utgöras av el eller el-vätgashybrider. Detta kommer, hur önskvärt det än är, att mångdubbla behovet av el samtidigt som efterfrågan på fosibränsle ebbar ut.

Var kommer då kärnkraften in i bilden?                                           Den blir på något sätt en gyllene medelväg. Modern kärnkraft till exempel i form av så kallade Bridreaktorer är, förutom att anläggningarna är ohyggligt dyra att bygga, en del av lösningen på hanteringen av det utbrända kärnbränsleavfall från äldre- och dagens kärnkraftanläggningar. Utöver detta är tiden från beslut till första elektronen i nätet lång. Upp emot 20 år.
Dessutom är det en industri som levererar energi genom löpande produktion till skillnad från sol- och vindanläggningarna.
På detta sätt kan dagens energijättar, styra över sina investerinag i kärnkrafts produktionsanläggningar paralellt med att dagens fossilbasserde fasas ut efterhand som tillgången på energi tillgodoses genom en mix av litet vind-och vatten och mycket kärnkraft.

Produktionen av billiga solceller och vindkraftverk ligger nu till sin huvuddel i Asien. Länder vilka försörjer sig själva med enorma mängder kolkraft. Skulle sol- och vind bli den snabba, globala lösningen så skulle den ekonomiska omgörningen av världsekonomin bli än mer brutal.
För oss ca 15% av världens befolkning i väst alltså.
Genom en massiv satsning på kärnkraft kan de ekonomiska fundamenten som vi känner dem idag, bevaras och miljöproblematiken över tid hanteras.
Detta bland annat genom att kärnkraftsanläggningarna suger upp det investeringskapital som frigörs när fossilbränsleanläggningarna avvecklas
Det är inte optimalt, men möjligt.  
Inte önskvärt men godtagbart.                                                          Som de flesta samhällslösningar.

För politiska partier som märker att dynamiken i debatten allt mer kommer att handla om miljöfrågor, och som saknar trovärdighet i miljödebatten genom att de negligerat dessa frågor i årtionden, kommer kärnkraftsalternativet som en räddare i nöden.
Så kan två av varandra (delvis) oberoende aktörer finna varandra för gemensam glädje och förhoppningsvis allmän samhällsnytta.
 
Jörgen Hansson
Helsingborg

Efter Islamska Staten
 
Hur hanterar man en imploderad stat, som med hundratals år gamla tankar som grund försökt påtvinga omvärlden sina ideal genom anfallskrig?

Med just dessa ideal har de tagit kvinnor som sexslavar. De har utan varje form av respekt, misshandlat och slumpvis avrättat manliga fångar. De har utfört attacker genom självmordsbombningar varhelst de kunnat, bland annat genom flygburna terrorattacker mot USA. De har vägrat att ge upp, trots det uppenbart utsiktslösa i en fortsatt kamp och grävt ned sig i underjordiska tunnlar för kommande dödliga attacker. De har blint trott på överhögheten från någon mytisk ledare, helt i avsaknad av verklighetsförankrad världsbild.
Finns några realistiska framtidsförutsättningar för dem som stått bakom eller har deltagit i dessa avskyvärda övergrepp? Eller är lösningarna enbart fördömanden, repression och exkludering?
 
Staten jag ovan kort redogör för är Japan under andra världskriget. Ibland är det bra att kasta om perspektiven. Beskrivningarna skulle kunna göras mycket utförligare. Exemplen på Japans övergrepp och inhumana djävulskap är överväldigande. Mitt syfte med denna jämförelse är inte att demonisera Japan, utan att visa på likheterna mellan IS och Japans uppträdande. Men framförallt hur Japan kom att utvecklas efter kriget.

Efter kapitulationen var det en allmän uppfattning att Japan skulle sona för sina brott. Inte minst av de länder i närområdet som fått lida oerhört under de barbariska ockupationerna. Ännu i dag är frågan om ersättning till kvinnliga sexslavar ett konfliktämne i Asien.
I USA internerades i stort sett alla med japansk bakgrund, under och långt efter kriget. Alla, utan urskillning - män, kvinnor och barn. De var skyldiga enbart genom sin anknytning. I efterhand vet vi vilka trauman det skapade, vilka kostnader det orsakade och den totala meningslösheten vad avser önskvärt resultat det ledde till.
 
Genom framförallt general Douglas MacArthurs förtjänst fick den kapitulerade staten en ny konstitution redan 1947 och därefter påbörjades ett intensivt arbete med att integrera Japan i världsekonomin. Ungefär på samma sätt som Marshallplanen för Europas återuppbyggnad. Det är i stort sett samma tankar som USA:s fd. försvarsminister general James Mattis förespråkade avseende dagens Mellanösternkonflikt.                                                                                                               
Tyvärr fick Mattis logik ge vika för Trumps retorik.
Oavsett vad vi tycker om det som hänt i Mellanöstern, går det inte att göra ogjort. Det som är vårt gemensamma ansvar nu är att korrigera de strukturer som ledde fram till eländet. Allt i syfte att undvika att det upprepas.

Vi vet vad som händer om man skuldbelägger och lägger förlamande restriktioner på ett folk. Det mest näraliggande exemplet är Tyskland efter första världskriget, där effekterna snabbt ledde till ett nytt krig.
Efter andra världskriget blev utfallet ett helt annat. Bland annat genom de omfattande avnazifieringsprogrammen i Tyskland, i kombination med massiv ekonomisk uppbackning och integration i världsekonomi, handel, högre utbildning, idrottsligt utbyte med mera.
 
Omvärlden och framförallt Europa kan nu välja vilken väg man skall slå in på. Den nuvarande administrationen i USA är på väg att dra sig ur såväl Mellanösternregionen som att vara Europas främste säkerhetspartner.
Problemet ligger på Europas tröskel. I linje med det uttalat större ansvarstagande av Europas länder för kontinentens säkerhet, måste detta hanteras på ett framsynt och erfarenhetsbaserat sätt.
Europas stater FÅR inte falla till föga för lättköpta vedergällningslösningar. Det kommer ofelbart att leda till framtida konflikter, flyktingsströmmar och regionala krig med stor spridningspotential. Vi har i närtid sett hur svårt det är att hantera detta på en gemensam europeisk nivå.

Ett resolut agerande i linje med det som erfarenhetsmässigt fungerar, kommer även att neutralisera de andra två potentiellt konfliktskapande aktörerna i regionen. Ryssland och Iran.                                                                                                                 
De är i varierande grad fallerande stater, med enormt korrumperade statsledningar och imploderade råvarubaserade ekonomier. Båda försöker vara regionala stormakter i syfte att förskjuta den inhemska opinionens fokus från inrikesproblemen.
 
Utöver detta kan en samverkan med storbrittanien om ett ”nytt” projekt aktivt bidra till att hålla ihop såväl Storbrittaniens ojämförligt överlägsna underättelsekpacitet visavi övriga europa parat med deras månghundraårika erfarenhet från regionen. Detta i en ambition att knyta nya europeiska band för gemensam framtida säkerhet.
 
Rätt hanterat kan ”Mellanösternsituationen” stå för ett utvecklingsmässigt under på några årtiondens sikt. Istället för att utgöra en generell rubrik för ändlösa konflikter.
 
Jörgen Hansson                                                                                                                                
 
 

Olämpligt beteende
Två ord som numera kommit att få en alldeles speciell betydelse.

Jag var på en filosofisk diskussionsafton om MeeToo i Helsingborg för en vecka sedan. Flera av deltagarna vittnade om det viktiga, det som alla vetat, nämligen (i huvudsak) männs övergrepp på kvinnor, vilket inte offentligheten velat kännas vid, numera var omöjligt att igonrera.
Anden är ute ur flaskan.
Den allmänna meningen var att ”alla egentligen vet var gränserna går”.
En man bland deltagarna varnade för ett samhällsklimat där ofentliga avrättningar, häxprocesser, finns i korten.
Anmärkningen passerade tämligen okommenterad.
Moderatorn, Martin Severinsson, ställde mot slutet den försåtliga frågan”vad skall vi göra nu?”
De tidigare tvärsäkra ställningstagandena blev påtagligt vaga.

Några dagar senare fick riksdagsmannen och förre jordbruksministern Eskil Erlandsson, mer uppmärksamhet än någonsin tidigare i sin politiska kariär. Olämpligt beteende!

Jag arbetade nära Eskil under några år på 90-talet.
Han var kommunalråd i Ljungby (c) och jag (m) i Alvesta. Vi utsågs att för kommunerna i Kronobergs län förhandla med Landstinget om formerna för den så kallade ÄDEL-reformen.
Utfallet blev bra och uppdraget graderades upp till SKL, Sveriges kommuner och landstings, riksnivå.
Han var finurlig Eskil.
Lågmält effektiv i det egentliga förhandlandet, men en skojfrisk kamrat i de mindre sälskapen.

Vi blev, av någon outgrundlig anledning, utsedda av en kombination av SIDA och Svenska strålskyddsinstitutet att följa med en delegation av kärnfysiker till Litauen för att studera Ignalina kärnkraftverk.
En liknande konstruktion som den i Tjernobyll. Bara mycket närmare Sverige. Förmodligen därav intresset.
Det var intressanta dagar.
Många formella mottagningar och möten på statsbesöksnivå. Vi bodde på hotell i huvudstdaden Vilnius.
Pompan till trotts var det en från Sovjet just frigjord stat.
Ont om Hotell så jag och Eskil delade rum.
Som vanligt eller på grund av de utländska gästernas närvaro, vad vet jag, var hotellkoridorerna fulla av prostituerade.
Vi sov ensamma i rummet Eskil och jag.
Varje natt.
Jag såg inte minsta antydan till olämpligt beteende.

Åter till nutiden.
En av de som anmält Eskils olämpliga beteende är riksdagledamoten (m) Cecilia Magnusson.
Jag och Cecilia var arbetskolegor i början på 90-talet.
Politiska tjänstemänn ansällda av moderaterna.
Vi träffades regelbundet.
Bland annat hade vi förmånen att följa presidentvalrörelsen i USA mellan George HW Bush och Bill Clinton, inbjudna av USIA. United State Information Agency.
Mycket resor.
Ansträngande program.
Besök i interiörer och vid enheter man bara kunnat drömma om med Vita huset som kronan på verket.
Stort ansvar att uppträda aktivt, engagerat OCH korrekt.
Handledda bland annat av den legendariske Generalkonsulen Arne Thoren.

Cecilia var, som alltid diskussionslysten.
Alldrig gick hon över någon gräns där värdar eller arrangörer kunnat uppfatta orättfärdig kritik. Trotts att det var mycket som var annorlunda och ibland litet svårt att ta till sig ur vårt perspektiv. Hon var helt klart omdömmesgill.

Nu skall två av mig personligen längre tillbaka upplevt mycket hedervärda personers trovärdighet bedömmas.
Den ene är prisgiven på förhand oavsett vad den stundande rättsprocessen ger vid handen. De många berättelserna, utöver Cecilias, utgår jag ifrån, likaledes trovärdiga anmälare väger ovillkorligen till Eskills nackdel.
På frågan om varför inte centerpartiet polisanmält det inträffade när ledningen fått kännedom om det inträffade, deklarerade partisekreteraren att ”det är inte partiets uppgift”.

Nyliigen meddelades det att förre finansministern Per Nuder tvingas lämna sitt ordförandeskap i styrelsen för bolaget Skistar, på grund av olämpligt beteende.
I en telefonintervju i nyhetssändning deklarerade Nuder i falsett att han inte gjort något olämpligt. Anklagelserna var, enligt honom, grundlösa och ett sätt från huvudägarna att bli av med honom som ordförande i bolagets styrelse.
Jag har alldrig träffat Per Nuder.
Om han eller belackarna har rätt undandrar sig min bedömning. Helt klart är dock, att oavsett vad som verkligen skett så är han, rätt eller fel, helkörd.

Enligt P1: nyheter för ett par dagar sedan befanns att en kvinna i Malmö som anmält sig utsatt för gruppvåldtäkt, efter polisutredning vara en bedragare.
Anmälningen om övergreppet skedde i tiden när en våg av liknande övergrepp anmäldes i staden. Motivet för den oriktiga polisanmälan är oklart. Klart är att oavsett om övergreppet skett eller inte så är det förmodligen allmänt känt att polisanmällan av ett sådant (påstått) brott resulterar i en helvetisk tillvaro för anmälaren.
Likväl skedde det.

Tillbaka till förra veckans MeeToo diskussion. Ja, alla, med små variationer, vet var gränserna går.
Men det är här det börjar blir svårt.

För, trotts att vi gärna vill vara tänkande och rattionella individer, så styrs vårt beteende till stora delar av känslor.
Signalsubstanser fälls ut i olika delar av hjärnan och vi reagerar.
Vi blir kära, glada, ledsna, kåta och förbannade.
Inte för att vi vill det eller för att det är rattionellt eller ens oftast till vår fördel.
Utan för att vi nu en gång för alla är skapta så.
Det är nedärvda beteenden.
Normer, utbildning och samhällsvärderingar påverkar, men bara intill en viss gräns.

Vi har nog alla, handen på hjärtat, gjort något som vi på djupet av vårt förnuft och kunskap i normalfallet skulle tagit avstånd från.
Och i efterhand förbannat samt ångrat.
För det mesta passerar det i livets virvlar och strömmar, men iband blir det fel. Duktigt fel. Käpprätt åt helvete fel.

Ett exempel från den tiden när jag lärde känna och arbetade med Eskil och Cecilia kom jag temporärt att arbeta nära en av Sveriges då mest uppburna åklagare, tillika riksdagsledamot.
Jag väljer här att i det fortsatta utelämna hans namn.
Han uppbar litet rockstjärnestatus efter att ha sytt in ett stort knarksyndikat och begåvad med en filmstjärnelock, var vi nog många som skulle satt en peng på honom som justitieminister efter valet 91.
Notera att detta var en av Sveriges mest lagkunniga personer med en erkänt god handel och vandel.
Nu hände det sig så, som det gör i många förhållanden att hans fru träffat en annan och ville skiljas. Åklagaren/riksdagsledamoten tappade i sittuationen all, absolut all, sin rationalitet och började att på olika sätt trakasera sin hustru och hennes nye partner.
Det gick så långt att tilltagen polisanmäldes och han fäldes.

Resultat.
Kariär, anseende och framtid, allt borta.
För att han var okunnig om var gränserna gick? Icke!
För att han inte förstod konsekveserna av sitt handlande? Otvetydigt nej!
Allt intelekt och alla detaljkunskaper om rätt- och fel, samt var gränserna gick och konsekvenser och de oundgängliga resultaten till trotts så tog känslorna överhand.

Varje fall här ovan uppräknat är en tragedi.
Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det någon känner och uppfattar som en kränkning är naturligtvis det i dennes värld, oavsett vad rättshandläggning resulterar i.
Samtidigt vet vi att denna typ av ärenden för rättssystemet är något av det svåraste att rätt klarlägga och reglera.
Därutöver skall till svårigheterna med att klarlägga vad som (oftast) skett i enrum, läggas problematiken med uppenbart påhittade övergrepp.

Svaret på slutfrågan från MeeToo seminariet” vad skall vi göra nu då”, måste bli;
- Alla,absolut alla övergrepp SKALL ovillkorligen polisanmälas.
Av den som utsatts eller den som i någon ansvarig ställning får kännedom om ett fall.
- Samt ingen, ingen skall hängas ut offentligt före avslutad utredning och/eller avkunnad dom.

Så fungerar en rättsstat och detta är till gagn inte minst för de utsatta som i sin förtvivlan över det skedda skall veta att rättssystemet fungerar.

Senaste valrörelsen, litet som 1:a världskriget

1:a världskriget utkämpades med nya vapen och metoder inom ramen för ett gammal världsbild. Efter fredsslutet visste egentligen ingen vem som vunnit, förlorat eller varför. Efter krigsslutet utbredde sig ett stort vakuum där alla tidigare auktoriteter hade svårt att orientera sig.

Senaste valrörelsen utspelade sig mellan politiska konstellationer som ingen, inte ens de inblandade, trodde skulle ha någon verklig betydelse efter valet.

Sociala medier och olika former av massmedia kom att istället för partierna själva, skapa den kontext i vilken valrörelsen utspelades. Alla partiledare uppträdde kontinuerligt i någon av dessa forums arrangerad debatt. Där upprepande intill trötthetens eller löjets gräns (stryk det som inte önskas) samma innehållslösa och till inte förpliktigande fraser.

Någon som kommer ihåg något vallöfte av relevans?

Så kom då valresultatet efter vilket alla inblandade, med en likartad liturgi om än med litet varierande motiveringar utropade sig till segrare. Detta inför en i bästa fall likgiltig menighet, men de som där och då kunde uppbåda något engagemang funderade redan över fortsättningen.
Det bedövande vakuumet inträdde och har nu varat i snart tre månader.

I vakuumet utspelar sig vad som bäst kan liknas vid en teatral ”sängkammarfars”. Ledare för olika partier som före valet svor varandra evig (nåja) trohet, vandrar i media in och ut ur verkliga eller imaginära dörrar vilka man verbalt slår och smäller i.

Talmannen har gått från att vara en rituell process skötare, till någon som alla dessa politiska företrädare som före valet sökte ansvaret för att ”regera”, har abdikerat inför. På något sätt framstår han som ANSVARIG för att skapa en regering. Inte den procedur- och formalia ansvarige han enligt regeringsformen är.
Bilden av en svans som viftar på hunden blir tydlig.

Istället hänvisar dessa ”mandom och morske män” och någon kvinna, alla frågor som har med själva regeringsbildandet att göra till honom. Detta, när frågan ”vad händer nu?” kommer på tal igen efter ytterligare ett misslyckande. Partiföreträdarna tycks ha fått för sig att regera är ett läggspel där makten skall sökas genom minsta gemensam nämnare. Misslyckat? Igen? Ta det med talmannen. ”Don´t put the blame on me”!
Bilden av Mony Phytons ”The life of Brian”, där ansvaret flyttas till den stenade genom ett gemensamt återupprepat ”him, Him. HIM!”, kommer för mig.

Centerns Annie Lööf tycks i allt sitt krumbuktande ha förväxlat aktivitet, med förmåga och insikt. Hon skulle sondera utifrån sakfrågor minsann. Detta istället för fokus på statsministerposten och såg därigenom ”andra” möjligheter. Vem försökte hon lura med detta? Trodde hon på fullt alvar att det var någon av de berörda som INTE var till 100% uppdaterad på de övriga partiernas ståndpunkt i olika sakfrågor? Vi har ju just haft en valrörelse, innehållslös det skall tillstås, men de olika partiernas positioner kunde inte gått någon förbi. Mer än möjligen Annie Lööf.

Försök frammana bilden. Annie kommer in till Löfven eller Kristersson och säger, ”Har du tänkt på att m / s kanske skulle kunna dela denna er uppfattning i denna sakfrågan utan att ni vet om det?” Patetiskt!
Efter att ha röstat ”rött” till den statsministerkandidat hon försvurit sig till hela valrörelsen, så harmades hon i sitt innersta att ingen av s / m skulle kunna rösta ”gult” för valrörelsens den andra av huvudmotståndare. I och med detta språkbruk reducerades även regeringsbildandet plötsligt till färgkombinationer. Litet som i kvasiledarskapsböckerna ”Omgiven av idioter” med flera. Trams!

Kan det bli banalare?
Och, kunde ingen politisk reporter ställt den uppenbara frågan ”Vilken sakfråga inbillar du dig innehåller en okänd dimension för motståndaren?” Detta i stället för att naivt spekulera om hon hade ”ett ess i rockärmen”.

Min analys är tyvärr att nuvarande vakuum inte kommer att lösas genom en mogen och insiktsfull analys av läget. Insikten att det är en förkrossande borgerlig majoritet i riksdagen.
Partiers uppgift, hyperkondencerat, är att formulera politiken, vinna val och skapa majoritet för genomförande av politiken. Den borgerliga regeringsförklaring som Ulf Kristersson skulle kunna presentera skulle i allt väsentligt kunna genomföras. Det är det som är politik.

Att söka stöd för en uppfattning och därefter så långt som möjligt få gehör för densamma så att den blir beslut. Lag.

Att förfasa sig över ett SD stöd i riksdagens omröstningar är billigt publikfrieri, men framförallt en bristande insikt om på vilka arenor man skall utkämpa vilka slag.

Jag vill vara tydlig med att jag i grunden tar avstånd från det mesta SD står för. Allt ifrån deras människosyn, till deras inskränkta förhållande till internationellt samarbete, över till deras förakt för den liberala demokratin. Men… det devalverar inte värdet på deras röster för sunt borgerliga förslag.
För… de är inne i riksdagen.
Vill man göra något åt det sakförhållandet skall man vinna över dem, reducera dem, i valrörelser.
Om man misslyckas med det får man böja sig för ett av två faktum: '
- Antingen har de rätt i sak, i vart fall i de väljares begreppsvärld som röstat på dem;
- Eller så hade de bättre argument. Oavsett vilket så är riksdagen och striden om regeringsmakten INTE ett forum att kompensera för det misslyckandet.

Nu skall de utnyttjas så långt det går för att genomföra en för landet sund politik.
På det sättet tvingas de också att i verkligheten ta ställning i viktiga sakfrågor.

Politik är, enligt min egen erfarenhet, ytterligt sällan val mellan rätt och fel. Det är en ständig avvägning mellan motstridiga intressen. Där det oavsett vilken ställning man än intar i en sakfråga, alltid finns en opinion emot.

Att kompensera för misslyckanden i valrörelsen visavi SD genom att försöka neutralisera dem i riksdagen, med en förlamad regeringsmakt som följd, är inte bara felaktigt i sak. Det är dessutom dumt. Dumt då det ger dem möjligheten att distansera sig från konsekvenser av i stort sett alla beslut och därmed alltid få en möjlighet att liera sig med den alltid, i alla beslut närvarande missnöjda opinionen. Dubbelfel alltså.

Min värsta farhåga är att klarsyn inte skall komma att lösa upp nuvarande vakuum. Istället likt förhållandena efter 1:a V-kriget måste det lösas i en ny drabbning. Där kommer SD att dansa på övriga partiers gemensamma misslyckandes grav. Risken föreligger uppenbart då, att de liksom jag, vilka före senaste valet förutspådde SD som största parti skall bli sannspådda. Vi hade fel men kan komma att får rätt. Det är INTE en upprättelse jag önskar.

Så, se nu för böveln till att samla ihop borgerligheten. Regera kraftfullt och framsynt.

Avlöva därmed SD sin särställning inför nästa ordinarie val. Utnyttja därigenom den svaghet alla populistpartier har inneboende då de av opportuna skäl återkommande kommer att rösta mot bättre vetande.

Det är en investering i väljarnas förtroende, i de viktiga beslut som måste tas inför de stora samhällsomställningar som väntar runt hörnet samt en investering i ett reducerat SD i nästa val.

Det omvända kommer i framtiden tyvärr, riskera att visa sig vara förödande.

Jörgen Hansson

Det är många resonemang om Ryssland och dess (stor)maktsambitioner dessa dagar.
Mycket är sanningen.  Men... inte hela sanningen.
På något sätt lyckas det ofta bli dubbelfel.

Jag vill komplettera och delvis nyansera bilden något.                                                                                         
Först generellt och sedan för Sveriges del.
Ryssland efter Sovjet och Boris Jeltsin var totalt slaget i spillror. I i stort sett alla avseenden. "Väst" kunde gjort mer för att stödja de liberala och demokratiska krafterna. I stället talades det ständigt om "Seger" över fienden. Utförsäljningen av de statliga bolagen var fullständigt feltänkt, och utförligt beskrivet av i t.ex "Mitt krig mot Putin" av Bill Browder. I detta läget tog Putin över. Vi kan i dag konstatera att det långsiktiga resultatet av hans långa maktinnehav, i stort sett på alla plan, åtminstone ur ett "västligt" perspektiv är en "Faield state".
En oligarkdriven kleptokrati. Men...läget när han tog över, var så nära total samhällskollaps man kan komma. Genom att alliera sig med de oligarker som i de flesta fall lurat eller på andra sätt roffat åt sig ägandet av enorma tillgångar i kölvattnet av Sovjetstatens upplösning, så kunde han/de börja en åternormalisering av vardagslivet för huvuddelen av den Ryska befolkningen.
Oligarker som visade aspiration för att utmana presidenten fick känna på sin egen medicin uppbackat av hela den genomkorrumperade statsapparatens kraft.
Men i längden skulle naturligtvis inte hela befolkningen låta sig nöja med varor i butikerna och stigande reallöner. Framförallt inte när de flesta via digitala medier, mer eller mindre fritt, kunde ta del av omvärldens utveckling. Som den gamle KBG-chef han var insåg han vissa fakta och vidtog mått och steg.

Först.                                                                                                    Nationell identitet måste återupprättas.                                                För att skapa ett "Vi" måste man först skapa ett "Dom".                                                                                     
Myten om den hämndlystna och aggressiva omvärlden måste (åter)skapas.

Därefter.                                                                                                Detta mytbygge räcker inte i längden.                                                                                                 Väst måste "luras" att faktiskt börja hota Rhodina. Några vapen eller militära resurser stod egentligen inte tillbuds. Men... att använda de tekniker för subversiv och undergrävande verksamhet, använda i alla konflikter kostade inte så mycket.                                                                                                  Statligt kontrollerade "Trollfabriker" nyhetskanaler som SPUTNIK och en stark kontroll av inhemsk media åstad kom två saker.
Påverkansoperationer i, framförallt och i första hand Europa skapade där bilden av ett farligare Ryssland än vad det var, och de ryggmärgsmässiga motreaktionerna kontrasterade inne i Ryssland den bild man behövde av en aggressiv och hotfull omvärld.                                                                                                                            ”Vi”, de Ortodoxa, mot det katolska eller ogudaktiga depraverat demokratiska Europa. Här spelade internationella sanktioner efter olika enligt mellanstatlig praxis rättsvidriga angrepp på Georgien och Ukraina in.                                                                                             I Ryssland kan ingen förstå upprördheten över att de tog tillbaka Krim, och det nära inland som krävs för direkt access, som Crustjev skänkte till Ukraina 1956 "då det inte hade någon betydelse".        
Nu när mottagaren, Ukraina, skulle gå över till "Fienden" var det ju inte mer än rätt att gåvan togs tillbaka.
Detta likt varje skilsmässa då familjeklenoderna, skänkta vid högtidsdagar måste återbördas, för det var ju inte en gåva "egentligen", utan bara stundens infall av bevis på uppskattning.                                    

De i väst som upprördes över tilltaget kan ju fundera över vad reaktionen skulle blivit om Cubanerna skulle försökt ta över kontrollen av Guantanamo, en av USA´s största flottbaser. Och...hur vi i väst skulle reagerat på agerandet.)

Sedan.                                                                                                   Skulle det visa sig att inte ens detta förhållande skulle kunna bestå. Skulle bluffen synas var det kört.                                                                                                 
Här spelade försynen presidenten i händerna. En spirande önskan hos några EU-motståndare i Storbritannien kunde, i samspel med Cambridge Analytica förmås driva missnöjet till en folkomröstning där spelet från Trollfabrikerna kunde förse båda sidor med vrångbilder, styra bort focus från det verkliga skeendet och i grunden starta nedmonteringen av världens största demokratiska handelsblock. EU.                                                                                                                                  
Detta på samma sätt som i stort sett all världens underrättelseverksamhet och politiska bevakning koncentrerades på "freds"-demonstrationerna som krävde väst efterföljd när Brezjnev efter en deklaration av ensidig fredssträvan drog bort mer än 200.000 trupp från Europa. Trupp som var en förutsättning för invasionen i Afghanistan. Det introverta perspektivet möjliggjorde invasionen då och gör idag att vi betraktar Ryssland inte bara som farligt utan även som en potent fiende.  
Allt under det att allt intresse är introvert Europeiskt.

Ryssland är en Failed State, med ett invånarantal på ca 140 miljoner, (mot Europas nära 500 miljoner) vilket dessutom ständigt minskar. Detta dels beroende på aborttal som överskrider födelsetalen, dels en medellivslängd under 70 år för män till följd av en kopiös alkoholkonsumtion. Vidare med den högsta andelen AIDS-fall utanför söder om Sahara.                                                               De har en ekonomi som är mindre än Italiens.
Men gamla reflexer styr vårt beteende och vi springer rakt i fällan.                                                             
Liksom USA gjorde i presidentvalet. (Även om den Ryska inverkan förmodligen hade en marginell inverkan).                                                                                              Det är i detta sammanhang intressant att studera kopplingar mellan företrädare för Cambridge Analytica, Brexitkampanjföreträdarna och företrädare för Trumpkampanjen, och sedan lägga till Trollfabrikernas konton och uppträdande på sociala media.

Enligt min uppfattning är vi rädda för fel saker.                                                                                                  Ryssland skall sättas på plats hårt och effektivt med Europeiska insatser.                                                                                                  Här måste till kombinerade underrättelseoperationer i kombination med sanktioner, och massivt understöd till inhemska demokratiska och liberala krafter.                                                                                  
Inte för att Ryssland är speciellt farliga militärt, (Läs de årliga rapporterna från det Brittiska International Institute for Strategick Studies. De talar sitt tydliga språk.) eller har någon ekonomi att backa den militär de har.                                                                                  Nej, för att de aktivt och medvetet undergräver den demokratiska samhällsutvecklingen i väst.
Hitintills har Europa sammantaget gått på det.                                    

Det måste bli slut med det.
Europa måste sluta vara rädda för den lilleputt som leker stormakt. De är som den lilla klick mobbare på skolgården som drar runt och ställer till djävulskap, tills någon sätter dem på plats. Om vi vill det är det bara att göra. Därutöver skall de inte ha mer uppmärksamhet än vad de förtjänar. 

För Sveriges speciella del är förhållandet litet annorlunda. Inklämt mellan Ryska intressesfären och litet försiktigt inbäddat i NATO ser vi ut som en variabel inom parantes i en ekvation. För att lösa en ekvation vill man börja med variabeln. Neutralisera eller lösa ut den.
Vi ligger geografiskt där vi ligger och även om Ryssland borde vara ett ickeproblem för Europa som helhet, så är det, det gränssättande och normerande för vår säkerhetspolitiska och försvarssituation. Inom parantesen.
Om det är något Ryssland varit bra på under senare år, när man inte har speciellt mycket ”brute force” att disponera på en global eller ens en europeisk arena, så är det en "alternativ strategi", påverkansoperationer och asymmetrisk krigföring.                                Detta är mer än nog för att dimensionera vårt försvar.
Gå med i NATO säger några.
Ok, fördubbla dagens försvarsanslag, vilket det kommer att krävas för ett medlemskap, redan nu och använd resurserna för egen/Nordisk nytta först.
Så kommer det andra naturligt sedan.

Det omvända blir nog ”obra”.                                                                                                                                                                       
Dixi.                                                                                                                                                                                    Jörgen Hansson

En internationell sammanslutning av extrema nationalister
Smaka på rubriken ovan. Förmodligen något av det mest motsägelsefulla man kan formulera. Trotts detta, är det en accelererande utveckling vi ser spelas upp framför våra ögon.
Men det stannar inte där.

Motsägelserna blir regel till exempel när Ungerns Premiärminister Viktor Orban och Italiens Inrikesminister Matteo Salvini bildar pakt mot EU. Båda har invandring som viktigaste och överordnad politisk profilfråga. Motsättningen består i att Salvini anser att EU skall ta emot och fördela de migranter som kommer till Italien över medelhavet, och Orban tvärvägar att ta emot en enda migrant.
Bara enade i val av konfliktområde och motståndare.

Donald Trump´s Fd chefsstrateg Steve Bannon, är i Europa med det uttalade syftet att förena de uttalade högerpartier som avvisar liberal demokrati som ledande samhällsskick. Det skall göras genom att vinna… demokratiska val.

I Stv debatten mellan Carl Bildt och Jimmie Åkesson före valet lyfte Åkesson en fråga som passerade obemärkt men som ställer motsägelsen på sin spets. Sammanfattat frågade han om Sverige skulle hylla EU-medlemskapet, om EU inom kort skulle komma att utgöras av länder med högernationalistiska ledningar i majoritet. Vi som hyllat EU, alla dess brister till trotts, som den kraft vilken skapat den längsta sammanhängande fredsperioden i Europas historia.

Alla vi har ”tänkt bort” ett alternativ där Eu skulle komma att styras av antidemokratiska nationalistpartier. Där Sveriges lagstiftning skulle då, på samma sätt som idag, underkastas EU direktiv, vilka då demonterar demokratin.  Plötsligt framstår EU som en ”vackertväder” konstruktion.

Framträdande, litet seniora, internationella politiker, likt Carl Bildt ovan, åker världen över och uttrycker sin harm över sakernas tillstånd och befarade utveckling. De ger, förtjänstfullt det skall tillstås, oroande analyser och skarpa uttalanden om risker med utvecklingen och behovet av en ändrad utveckling. EU´s talman Antonio Tajani uttalade sig om Steve Bannons aktiviteter att försöka störta EU, med att ”det är bättre om du är tyst”.

Ett gemensamt mönster framträder. De som har insikt inser, men tycks tro att man har att göra med någon desorientering. Något man, genom att tala såväl dem som är företrädare, som deras följare ”tillrätta”, kan korrigera.
Det verkar ha gått alla förbi att dessa högernationalistiska organisationer är oerhört välorganiserade. Tillvägagångsättet vittnar såväl om en djup kunskap om hjärnans funktioner, och därigenom hur budskap skall formuleras för att påverka våra känslor, därmed våra beteenden i grunden. Därtill besitter de en oerhört avancerad kunskap om hur olika grupper skall nås via sociala medier. Båda kompetenserna i nivå med, eller över, de främsta underrättelseverksamheterna i världen.

Vi måste börja att inse att det inte kommer att gå att tala dessa grupper och företrädare, eller ens deras följare ”tillrätta”. Tvärt om. Ju mer de utsätts för denna typ av förnumstiga tillrättavisningar från en överhet man inte bekänner sig till eller accepterar, desto mer övertygande kommer företrädarnas budskap och desto mer övertygade kommer följarna att bli.

Några av dessa advokater för den rådande världsordningen, måste göra sig omaket att likt Churchill och Roosevelt, då i strid med de förhärskande opinionerna i respektive land, möta dessa krafter med medel och metoder som är framgångsrika. Överlägsna motståndarna!
Dessa herrar gjorde inte sina historiska insatser för att det var lätt, utan för att det var nödvändigt. Deras insatser lade grunden för den samhällsordning samtliga våra nu levande generationer upplevt frukterna av. Nämligen det största välstånd mänskligheten någonsin upplevt.

Det är detta utmaningen omfattar. Att med all modern vetenskap och till buds stående teknik ta högerextremisterna på allvar, och ge människor, alla människor en möjlighet att genom egna val ta parti för en fortsatt öppen och välståndsskapande samhällsordning. Inte genom att förminska företrädarna eller förnedra följarna utan genom att ta hotet på alvar och möta det med verkningsfulla medel.

Här kommer, som så ofta tidigare i alla konflikter, underrättelsetjänsternas samlade kompetens att ställas inför de största utmaningar sedan 2:a V-kriget eller kalla kriget. Då som nu, i de demokratiska demokratiernas tjänst. För det måste vi till att börja med acceptera att det är, en potentiellt samhällsomstörtande konflikt i vardande.

De historiska kraftmätningarna ovan löstes till synes på stridsfältet eller demonstranternas torg. I verkligheten, genom en djup insikt i hur människor reagerar på olika budskap och ett massivt utnyttjande av datorgenererad informationsteknologi.
Det är dessa krafter som tagits över av högernationalisterna och därigenom, som så ofta genom historien, vänts mot de som tidigare framgångsrikt skapat och brukat dem.
Jörgen Hansson

Vi har inget annat att frukta, än fruktan själv
Uttalat av USA´s president Franklin D Roosevelt vid hans installationstal.
Meningen syftade till att få amerikanarna att lyfta blicken och se möjligheter i den djupa ekonomiska depression som rådde vid hans tillträde.
Det förmedlade en djup insikt att det är människor som skapar sin framtid. Den blir faktiskt just som vi bestämmer oss för.

Den uttalades till en befolkning som till största delen bestod av människor från jordens alla länder.
Människor som av en eller annan orsak sökt sig dit för att förverkliga sina egna drömmar. Den alldeles övervägande delen av befolkningen var första eller andra generationens invandrare. Bland annat, närmare en miljon invandrade svenskar.

Idag måste uttalandet skrivas om.
Vi har inget annat att frukta, än ledare som får oss att frukta andra människor.
I land efter land vinner despoter mark med det fullständigt historievidriga och kunskapsbefriade budskapet att andra människor är farliga.
Om de kommer från ett annat land måste de bort. Ut!
Om de bor i ett annat land bör de bekrigas.
Om inte med vapen så med handelshinder eller IT-attacker.

Man kan tycka vad man vill om USA, men denna blandning av människor från jordens alla hörn skapade, gilla det eller inte, en nation som har flest antal bästa universitet, flest antal Nobelpristagare, ger ut flest vetenskapliga rapporter, flest antal medaljer i, i stort sett alla idrotter.
Med ca 5% av jordens befolkning svarar de för ca 22% av global BNP. Listan kan göras längre och där finns också enorma problem att lyfta fram viket inte skall förnekas, men faktum kvarstår

Allt åstadkommit av invandrare på ett par generationer.

Det är inte människor det är fel på, inte ens från andra länder. Lär vi känna dem så är de oftast just som vi. Skapar sin egen lycka givet omständigheterna.
Läs Ola Larsmo´s Swede Hollow, om hur svenskar i de oländigaste områdena runt Chicago levde i början av 1900-talet. Vi skulle kalla det utanförskapsområde här idag.
Läst Per-Anders Fogelströms Stockholmssvit om de inflyttande människorna från främst Dalarna.
Likheterna är slående med de problem vilka ledare som vill få oss att frukta andra människor adresserar.

Allmänt har mänskligheten på ett par hundra år gått från ca 93% fattigdom till 7%. I hela världen. För hundra år sedan var det sannolikare att dö före fem års ålder än att bli 50 år. Tidigare dog ca 30 av Europas befolkning vart århundrade i krig. Nu dör mindre än 500.000 årligen. I hela världen! Genom EU har vi inte haft krig i Europa på 70 år. Det har aldrig tidigare hänt i Europas historia.

Tror någon att världens eller för den delen USA´s eller Europas utveckling är en slump? Nej det är ett odiskutabelt resultat av internationell handel och fritt kunskapsutbyte. Till stora delar en konsekvens av att människor flyttar, blandar sig, lär av varandra och skickar hem pengar och kunskaper för nya positiva utvecklingsprocesser. Allt till nytta för andra.

Att bryta ut effekterna av, i och för sig exceptionell, invandring några år och göra problemen generella är djupt ohederligt. Sett över tiden skulle Sverige varit avsevärt fattigare utan invandring.

Hur häpnadsväckande och otroligt det än kan verka, så var de första invandrana här för ca 8-tusen år sedan…inte svenskar. Det var människor som kom från andra delar av världen som vi i dag kallar länder. De tillhörde andra klaner, grupper och stammar. En utav Sveriges historiska glansperioder var Hansatiden. Ett Östersjöbasserat handelssamarbete. Hels vår stolta gruv- och järnbearbetningsindustri utvecklades av Belgiska Valoner.
Industriutvecklingen efter andra världskriget som skapade det välstånd vi har idag bygdes genom en världsunikt stor exportindustri. Internattionell handel. Och...gjordes möjlig genom invandrad arbetskraft.

Sanningen är att vi aldrig haft det bättre, varit friskare och tryggare.
Orsaken är den liberala demokratin, kunskapsrevolutionen och migrationen.
Trotts detta är vi räddare än någonsin.

I grunden inte på grund av andra människor, utan på grund av ledare som utpekar andra människor som farliga.

Därför har vi inget annat att frukta, än ledare som får oss att frukta andra människor.

Kärnkraft. Igen !(?)
Hur olika kraftfällt och intressen resen kan samverka för en nygammal teknik

Ingen med samhällsintresse har kunnat undgå att notera hur miljö-och energifrågan plötsligt kommit att rotera runt kärnkraften. En diskussion som kändes död för bara några månader sedan.
I grunden handlar det, som vanligt, om ekonomi.

Den minnesgode kommer ihåg telekomvisionären Jonas Birgersson som i slutet på 90-talet fick alla våra föreställningar om hur en etablerad affärsmodell , telefoni, att vändas upp-och ned. Detta när han kostaterade att i framtiden kommer inte telefoni att kosta per tidsenhet, tariff och avstånd utan utgöras av tillgänglighet genom abbonemang. Idag är det få som kommer ihåg specificerade telefonräkningar och prislistor i telefonkatalogerna. Det är få som ens kommer ihåg telefonkataloger. Omgörningen blev ett faktum som alla i branschen och dess kunder idag förhåller sig till.

Fossilbränsle - och transportindustrin i alla sina olika facetter är överlägset världens största affärssektor. För att förse en bil med bränsle krävs kolgruve-eller oljeborranläggningar. Processindustri i form av raffinaderier, transportlogistik från supertankers ned till oljelastbilar, samt pumpanläggningar med betalfunktioner. Det blir på något sätt logiskt att det man häller i tanken kostar (även om det alltid upplevs för dyrt) vad hela denna kedja av verksamhet gemensamt skapar.
Som världens största affärssektor, högteknologisk dessutom, har den genom årtionden ackumulerat världens största koncentration av investerat kapital.                                                                                   Investerat kapital kräver avkastning.                                                   
Oavsett vilken ideologisk syn man har på detta förhållande så har jag aldrig träffat någon som anser att dennes pension är onödigt hög.Faktum kvarstår, pensioner, såväl som all annan vinst, utgörs enbart av avkastning på investeringar.

Miljövänlig, fosilfri energiproduktion å sin sida är som Jonas Birgersson. När man väl byggt ett vindkraftverk en våg-eller tidvattenturbin, en solcellspanel så genererar anläggningen, utöver anläggningsinvestering och underhåll, energi utan löpande produktionskostnader. Investeringsbehovet i förhållande till avkastningen blir minimalt.
Därav följer att, skulle man, vilket naturligtvis är fullt möjligt, ersätta hela dagens fosilbränsle inustri med sol,-vind,- vatten och vätgas i den takt som skulle vara tekniskt industriellt möjlig, så skulle världsekonomin som vi känner den idag, haverera.                                                                                         Kolappsa.

Då avkastningen långsiktigt på gjorda investeringar i fossilbränleindustrins olika delar succesivt skulle utebli, skulle aktievärdet på dessa bolag sjunka drastiskt. Det skulle kortsiktigt vägas upp av produktion av miljövänliga anläggningar, men då dessa efter driftsättning levererar utan löpande produktion, Birgerssondoktrinen, kommer priset på energi i olika former genom internationell konkurrens drastiskt att minska.
Det långa talets korta mening är... världsekonomisk kolapps.              Naturligtvis skulle allt rätta till sig efterhand och med tidens hjälp, som alltid sker.                                                                                        Men kortsiktigt skulle depressionen på 30-talet förmodligen upplevas som en västanfläkt i jämförelse.

Man kan ju litet rått säga att vi har att välja mellan en långsiktig miljökolapps (som vi kanske med teknisk utveckling något litet kan lindra) genom fortsatt fossilberoende, eller en närtida ekonomisk kolapps genom snabb fosilfri miljöomställning.
Till detta skall läggas att världens bilpark på kort sikt kommer att utgöras av el eller el-vätgashybrider. Detta kommer, hur önskvärt det än är, att mångdubbla behovet av el samtidigt som efterfrågan på fosibränsle ebbar ut.

Var kommer då kärnkraften in i bilden?                                           Den blir på något sätt en gyllene medelväg. Modern kärnkraft till exempel i form av så kallade Bridreaktorer är, förutom att anläggningarna är ohyggligt dyra att bygga, en del av lösningen på hanteringen av det utbrända kärnbränsleavfall från äldre- och dagens kärnkraftanläggningar. Utöver detta är tiden från beslut till första elektronen i nätet lång. Upp emot 20 år.
Dessutom är det en industri som levererar energi genom löpande produktion till skillnad från sol- och vindanläggningarna.
På detta sätt kan dagens energijättar, styra över sina investerinag i kärnkrafts produktionsanläggningar paralellt med att dagens fossilbasserde fasas ut efterhand som tillgången på energi tillgodoses genom en mix av litet vind-och vatten och mycket kärnkraft.

Produktionen av billiga solceller och vindkraftverk ligger nu till sin huvuddel i Asien. Länder vilka försörjer sig själva med enorma mängder kolkraft. Skulle sol- och vind bli den snabba, globala lösningen så skulle den ekonomiska omgörningen av världsekonomin bli än mer brutal.
För oss ca 15% av världens befolkning i väst alltså.
Genom en massiv satsning på kärnkraft kan de ekonomiska fundamenten som vi känner dem idag, bevaras och miljöproblematiken över tid hanteras.
Detta bland annat genom att kärnkraftsanläggningarna suger upp det investeringskapital som frigörs när fossilbränsleanläggningarna avvecklas
Det är inte optimalt, men möjligt.  
Inte önskvärt men godtagbart.                                                          Som de flesta samhällslösningar.

För politiska partier som märker att dynamiken i debatten allt mer kommer att handla om miljöfrågor, och som saknar trovärdighet i miljödebatten genom att de negligerat dessa frågor i årtionden, kommer kärnkraftsalternativet som en räddare i nöden.
Så kan två av varandra (delvis) oberoende aktörer finna varandra för gemensam glädje och förhoppningsvis allmän samhällsnytta.
 
Jörgen Hansson
Helsingborg

Efter Islamska Staten
 
Hur hanterar man en imploderad stat, som med hundratals år gamla tankar som grund försökt påtvinga omvärlden sina ideal genom anfallskrig?

Med just dessa ideal har de tagit kvinnor som sexslavar. De har utan varje form av respekt, misshandlat och slumpvis avrättat manliga fångar. De har utfört attacker genom självmordsbombningar varhelst de kunnat, bland annat genom flygburna terrorattacker mot USA. De har vägrat att ge upp, trots det uppenbart utsiktslösa i en fortsatt kamp och grävt ned sig i underjordiska tunnlar för kommande dödliga attacker. De har blint trott på överhögheten från någon mytisk ledare, helt i avsaknad av verklighetsförankrad världsbild.
Finns några realistiska framtidsförutsättningar för dem som stått bakom eller har deltagit i dessa avskyvärda övergrepp? Eller är lösningarna enbart fördömanden, repression och exkludering?
 
Staten jag ovan kort redogör för är Japan under andra världskriget. Ibland är det bra att kasta om perspektiven. Beskrivningarna skulle kunna göras mycket utförligare. Exemplen på Japans övergrepp och inhumana djävulskap är överväldigande. Mitt syfte med denna jämförelse är inte att demonisera Japan, utan att visa på likheterna mellan IS och Japans uppträdande. Men framförallt hur Japan kom att utvecklas efter kriget.

Efter kapitulationen var det en allmän uppfattning att Japan skulle sona för sina brott. Inte minst av de länder i närområdet som fått lida oerhört under de barbariska ockupationerna. Ännu i dag är frågan om ersättning till kvinnliga sexslavar ett konfliktämne i Asien.
I USA internerades i stort sett alla med japansk bakgrund, under och långt efter kriget. Alla, utan urskillning - män, kvinnor och barn. De var skyldiga enbart genom sin anknytning. I efterhand vet vi vilka trauman det skapade, vilka kostnader det orsakade och den totala meningslösheten vad avser önskvärt resultat det ledde till.
 
Genom framförallt general Douglas MacArthurs förtjänst fick den kapitulerade staten en ny konstitution redan 1947 och därefter påbörjades ett intensivt arbete med att integrera Japan i världsekonomin. Ungefär på samma sätt som Marshallplanen för Europas återuppbyggnad. Det är i stort sett samma tankar som USA:s fd. försvarsminister general James Mattis förespråkade avseende dagens Mellanösternkonflikt.                                                                                                               
Tyvärr fick Mattis logik ge vika för Trumps retorik.
Oavsett vad vi tycker om det som hänt i Mellanöstern, går det inte att göra ogjort. Det som är vårt gemensamma ansvar nu är att korrigera de strukturer som ledde fram till eländet. Allt i syfte att undvika att det upprepas.

Vi vet vad som händer om man skuldbelägger och lägger förlamande restriktioner på ett folk. Det mest näraliggande exemplet är Tyskland efter första världskriget, där effekterna snabbt ledde till ett nytt krig.
Efter andra världskriget blev utfallet ett helt annat. Bland annat genom de omfattande avnazifieringsprogrammen i Tyskland, i kombination med massiv ekonomisk uppbackning och integration i världsekonomi, handel, högre utbildning, idrottsligt utbyte med mera.
 
Omvärlden och framförallt Europa kan nu välja vilken väg man skall slå in på. Den nuvarande administrationen i USA är på väg att dra sig ur såväl Mellanösternregionen som att vara Europas främste säkerhetspartner.
Problemet ligger på Europas tröskel. I linje med det uttalat större ansvarstagande av Europas länder för kontinentens säkerhet, måste detta hanteras på ett framsynt och erfarenhetsbaserat sätt.
Europas stater FÅR inte falla till föga för lättköpta vedergällningslösningar. Det kommer ofelbart att leda till framtida konflikter, flyktingsströmmar och regionala krig med stor spridningspotential. Vi har i närtid sett hur svårt det är att hantera detta på en gemensam europeisk nivå.

Ett resolut agerande i linje med det som erfarenhetsmässigt fungerar, kommer även att neutralisera de andra två potentiellt konfliktskapande aktörerna i regionen. Ryssland och Iran.                                                                                                                 
De är i varierande grad fallerande stater, med enormt korrumperade statsledningar och imploderade råvarubaserade ekonomier. Båda försöker vara regionala stormakter i syfte att förskjuta den inhemska opinionens fokus från inrikesproblemen.
 
Utöver detta kan en samverkan med storbrittanien om ett ”nytt” projekt aktivt bidra till att hålla ihop såväl Storbrittaniens ojämförligt överlägsna underättelsekpacitet visavi övriga europa parat med deras månghundraårika erfarenhet från regionen. Detta i en ambition att knyta nya europeiska band för gemensam framtida säkerhet.
 
Rätt hanterat kan ”Mellanösternsituationen” stå för ett utvecklingsmässigt under på några årtiondens sikt. Istället för att utgöra en generell rubrik för ändlösa konflikter.
 
Jörgen Hansson                                                                                                                                
 
 

Olämpligt beteende
Två ord som numera kommit att få en alldeles speciell betydelse.

Jag var på en filosofisk diskussionsafton om MeeToo i Helsingborg för en vecka sedan. Flera av deltagarna vittnade om det viktiga, det som alla vetat, nämligen (i huvudsak) männs övergrepp på kvinnor, vilket inte offentligheten velat kännas vid, numera var omöjligt att igonrera.
Anden är ute ur flaskan.
Den allmänna meningen var att ”alla egentligen vet var gränserna går”.
En man bland deltagarna varnade för ett samhällsklimat där ofentliga avrättningar, häxprocesser, finns i korten.
Anmärkningen passerade tämligen okommenterad.
Moderatorn, Martin Severinsson, ställde mot slutet den försåtliga frågan”vad skall vi göra nu?”
De tidigare tvärsäkra ställningstagandena blev påtagligt vaga.

Några dagar senare fick riksdagsmannen och förre jordbruksministern Eskil Erlandsson, mer uppmärksamhet än någonsin tidigare i sin politiska kariär. Olämpligt beteende!

Jag arbetade nära Eskil under några år på 90-talet.
Han var kommunalråd i Ljungby (c) och jag (m) i Alvesta. Vi utsågs att för kommunerna i Kronobergs län förhandla med Landstinget om formerna för den så kallade ÄDEL-reformen.
Utfallet blev bra och uppdraget graderades upp till SKL, Sveriges kommuner och landstings, riksnivå.
Han var finurlig Eskil.
Lågmält effektiv i det egentliga förhandlandet, men en skojfrisk kamrat i de mindre sälskapen.

Vi blev, av någon outgrundlig anledning, utsedda av en kombination av SIDA och Svenska strålskyddsinstitutet att följa med en delegation av kärnfysiker till Litauen för att studera Ignalina kärnkraftverk.
En liknande konstruktion som den i Tjernobyll. Bara mycket närmare Sverige. Förmodligen därav intresset.
Det var intressanta dagar.
Många formella mottagningar och möten på statsbesöksnivå. Vi bodde på hotell i huvudstdaden Vilnius.
Pompan till trotts var det en från Sovjet just frigjord stat.
Ont om Hotell så jag och Eskil delade rum.
Som vanligt eller på grund av de utländska gästernas närvaro, vad vet jag, var hotellkoridorerna fulla av prostituerade.
Vi sov ensamma i rummet Eskil och jag.
Varje natt.
Jag såg inte minsta antydan till olämpligt beteende.

Åter till nutiden.
En av de som anmält Eskils olämpliga beteende är riksdagledamoten (m) Cecilia Magnusson.
Jag och Cecilia var arbetskolegor i början på 90-talet.
Politiska tjänstemänn ansällda av moderaterna.
Vi träffades regelbundet.
Bland annat hade vi förmånen att följa presidentvalrörelsen i USA mellan George HW Bush och Bill Clinton, inbjudna av USIA. United State Information Agency.
Mycket resor.
Ansträngande program.
Besök i interiörer och vid enheter man bara kunnat drömma om med Vita huset som kronan på verket.
Stort ansvar att uppträda aktivt, engagerat OCH korrekt.
Handledda bland annat av den legendariske Generalkonsulen Arne Thoren.

Cecilia var, som alltid diskussionslysten.
Alldrig gick hon över någon gräns där värdar eller arrangörer kunnat uppfatta orättfärdig kritik. Trotts att det var mycket som var annorlunda och ibland litet svårt att ta till sig ur vårt perspektiv. Hon var helt klart omdömmesgill.

Nu skall två av mig personligen längre tillbaka upplevt mycket hedervärda personers trovärdighet bedömmas.
Den ene är prisgiven på förhand oavsett vad den stundande rättsprocessen ger vid handen. De många berättelserna, utöver Cecilias, utgår jag ifrån, likaledes trovärdiga anmälare väger ovillkorligen till Eskills nackdel.
På frågan om varför inte centerpartiet polisanmält det inträffade när ledningen fått kännedom om det inträffade, deklarerade partisekreteraren att ”det är inte partiets uppgift”.

Nyliigen meddelades det att förre finansministern Per Nuder tvingas lämna sitt ordförandeskap i styrelsen för bolaget Skistar, på grund av olämpligt beteende.
I en telefonintervju i nyhetssändning deklarerade Nuder i falsett att han inte gjort något olämpligt. Anklagelserna var, enligt honom, grundlösa och ett sätt från huvudägarna att bli av med honom som ordförande i bolagets styrelse.
Jag har alldrig träffat Per Nuder.
Om han eller belackarna har rätt undandrar sig min bedömning. Helt klart är dock, att oavsett vad som verkligen skett så är han, rätt eller fel, helkörd.

Enligt P1: nyheter för ett par dagar sedan befanns att en kvinna i Malmö som anmält sig utsatt för gruppvåldtäkt, efter polisutredning vara en bedragare.
Anmälningen om övergreppet skedde i tiden när en våg av liknande övergrepp anmäldes i staden. Motivet för den oriktiga polisanmälan är oklart. Klart är att oavsett om övergreppet skett eller inte så är det förmodligen allmänt känt att polisanmällan av ett sådant (påstått) brott resulterar i en helvetisk tillvaro för anmälaren.
Likväl skedde det.

Tillbaka till förra veckans MeeToo diskussion. Ja, alla, med små variationer, vet var gränserna går.
Men det är här det börjar blir svårt.

För, trotts att vi gärna vill vara tänkande och rattionella individer, så styrs vårt beteende till stora delar av känslor.
Signalsubstanser fälls ut i olika delar av hjärnan och vi reagerar.
Vi blir kära, glada, ledsna, kåta och förbannade.
Inte för att vi vill det eller för att det är rattionellt eller ens oftast till vår fördel.
Utan för att vi nu en gång för alla är skapta så.
Det är nedärvda beteenden.
Normer, utbildning och samhällsvärderingar påverkar, men bara intill en viss gräns.

Vi har nog alla, handen på hjärtat, gjort något som vi på djupet av vårt förnuft och kunskap i normalfallet skulle tagit avstånd från.
Och i efterhand förbannat samt ångrat.
För det mesta passerar det i livets virvlar och strömmar, men iband blir det fel. Duktigt fel. Käpprätt åt helvete fel.

Ett exempel från den tiden när jag lärde känna och arbetade med Eskil och Cecilia kom jag temporärt att arbeta nära en av Sveriges då mest uppburna åklagare, tillika riksdagsledamot.
Jag väljer här att i det fortsatta utelämna hans namn.
Han uppbar litet rockstjärnestatus efter att ha sytt in ett stort knarksyndikat och begåvad med en filmstjärnelock, var vi nog många som skulle satt en peng på honom som justitieminister efter valet 91.
Notera att detta var en av Sveriges mest lagkunniga personer med en erkänt god handel och vandel.
Nu hände det sig så, som det gör i många förhållanden att hans fru träffat en annan och ville skiljas. Åklagaren/riksdagsledamoten tappade i sittuationen all, absolut all, sin rationalitet och började att på olika sätt trakasera sin hustru och hennes nye partner.
Det gick så långt att tilltagen polisanmäldes och han fäldes.

Resultat.
Kariär, anseende och framtid, allt borta.
För att han var okunnig om var gränserna gick? Icke!
För att han inte förstod konsekveserna av sitt handlande? Otvetydigt nej!
Allt intelekt och alla detaljkunskaper om rätt- och fel, samt var gränserna gick och konsekvenser och de oundgängliga resultaten till trotts så tog känslorna överhand.

Varje fall här ovan uppräknat är en tragedi.
Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det någon känner och uppfattar som en kränkning är naturligtvis det i dennes värld, oavsett vad rättshandläggning resulterar i.
Samtidigt vet vi att denna typ av ärenden för rättssystemet är något av det svåraste att rätt klarlägga och reglera.
Därutöver skall till svårigheterna med att klarlägga vad som (oftast) skett i enrum, läggas problematiken med uppenbart påhittade övergrepp.

Svaret på slutfrågan från MeeToo seminariet” vad skall vi göra nu då”, måste bli;
- Alla,absolut alla övergrepp SKALL ovillkorligen polisanmälas.
Av den som utsatts eller den som i någon ansvarig ställning får kännedom om ett fall.
- Samt ingen, ingen skall hängas ut offentligt före avslutad utredning och/eller avkunnad dom.

Så fungerar en rättsstat och detta är till gagn inte minst för de utsatta som i sin förtvivlan över det skedda skall veta att rättssystemet fungerar.

Senaste valrörelsen, litet som 1:a världskriget

1:a världskriget utkämpades med nya vapen och metoder inom ramen för ett gammal världsbild. Efter fredsslutet visste egentligen ingen vem som vunnit, förlorat eller varför. Efter krigsslutet utbredde sig ett stort vakuum där alla tidigare auktoriteter hade svårt att orientera sig.

Senaste valrörelsen utspelade sig mellan politiska konstellationer som ingen, inte ens de inblandade, trodde skulle ha någon verklig betydelse efter valet.

Sociala medier och olika former av massmedia kom att istället för partierna själva, skapa den kontext i vilken valrörelsen utspelades. Alla partiledare uppträdde kontinuerligt i någon av dessa forums arrangerad debatt. Där upprepande intill trötthetens eller löjets gräns (stryk det som inte önskas) samma innehållslösa och till inte förpliktigande fraser.

Någon som kommer ihåg något vallöfte av relevans?

Så kom då valresultatet efter vilket alla inblandade, med en likartad liturgi om än med litet varierande motiveringar utropade sig till segrare. Detta inför en i bästa fall likgiltig menighet, men de som där och då kunde uppbåda något engagemang funderade redan över fortsättningen.
Det bedövande vakuumet inträdde och har nu varat i snart tre månader.

I vakuumet utspelar sig vad som bäst kan liknas vid en teatral ”sängkammarfars”. Ledare för olika partier som före valet svor varandra evig (nåja) trohet, vandrar i media in och ut ur verkliga eller imaginära dörrar vilka man verbalt slår och smäller i.

Talmannen har gått från att vara en rituell process skötare, till någon som alla dessa politiska företrädare som före valet sökte ansvaret för att ”regera”, har abdikerat inför. På något sätt framstår han som ANSVARIG för att skapa en regering. Inte den procedur- och formalia ansvarige han enligt regeringsformen är.
Bilden av en svans som viftar på hunden blir tydlig.

Istället hänvisar dessa ”mandom och morske män” och någon kvinna, alla frågor som har med själva regeringsbildandet att göra till honom. Detta, när frågan ”vad händer nu?” kommer på tal igen efter ytterligare ett misslyckande. Partiföreträdarna tycks ha fått för sig att regera är ett läggspel där makten skall sökas genom minsta gemensam nämnare. Misslyckat? Igen? Ta det med talmannen. ”Don´t put the blame on me”!
Bilden av Mony Phytons ”The life of Brian”, där ansvaret flyttas till den stenade genom ett gemensamt återupprepat ”him, Him. HIM!”, kommer för mig.

Centerns Annie Lööf tycks i allt sitt krumbuktande ha förväxlat aktivitet, med förmåga och insikt. Hon skulle sondera utifrån sakfrågor minsann. Detta istället för fokus på statsministerposten och såg därigenom ”andra” möjligheter. Vem försökte hon lura med detta? Trodde hon på fullt alvar att det var någon av de berörda som INTE var till 100% uppdaterad på de övriga partiernas ståndpunkt i olika sakfrågor? Vi har ju just haft en valrörelse, innehållslös det skall tillstås, men de olika partiernas positioner kunde inte gått någon förbi. Mer än möjligen Annie Lööf.

Försök frammana bilden. Annie kommer in till Löfven eller Kristersson och säger, ”Har du tänkt på att m / s kanske skulle kunna dela denna er uppfattning i denna sakfrågan utan att ni vet om det?” Patetiskt!
Efter att ha röstat ”rött” till den statsministerkandidat hon försvurit sig till hela valrörelsen, så harmades hon i sitt innersta att ingen av s / m skulle kunna rösta ”gult” för valrörelsens den andra av huvudmotståndare. I och med detta språkbruk reducerades även regeringsbildandet plötsligt till färgkombinationer. Litet som i kvasiledarskapsböckerna ”Omgiven av idioter” med flera. Trams!

Kan det bli banalare?
Och, kunde ingen politisk reporter ställt den uppenbara frågan ”Vilken sakfråga inbillar du dig innehåller en okänd dimension för motståndaren?” Detta i stället för att naivt spekulera om hon hade ”ett ess i rockärmen”.

Min analys är tyvärr att nuvarande vakuum inte kommer att lösas genom en mogen och insiktsfull analys av läget. Insikten att det är en förkrossande borgerlig majoritet i riksdagen.
Partiers uppgift, hyperkondencerat, är att formulera politiken, vinna val och skapa majoritet för genomförande av politiken. Den borgerliga regeringsförklaring som Ulf Kristersson skulle kunna presentera skulle i allt väsentligt kunna genomföras. Det är det som är politik.

Att söka stöd för en uppfattning och därefter så långt som möjligt få gehör för densamma så att den blir beslut. Lag.

Att förfasa sig över ett SD stöd i riksdagens omröstningar är billigt publikfrieri, men framförallt en bristande insikt om på vilka arenor man skall utkämpa vilka slag.

Jag vill vara tydlig med att jag i grunden tar avstånd från det mesta SD står för. Allt ifrån deras människosyn, till deras inskränkta förhållande till internationellt samarbete, över till deras förakt för den liberala demokratin. Men… det devalverar inte värdet på deras röster för sunt borgerliga förslag.
För… de är inne i riksdagen.
Vill man göra något åt det sakförhållandet skall man vinna över dem, reducera dem, i valrörelser.
Om man misslyckas med det får man böja sig för ett av två faktum: '
- Antingen har de rätt i sak, i vart fall i de väljares begreppsvärld som röstat på dem;
- Eller så hade de bättre argument. Oavsett vilket så är riksdagen och striden om regeringsmakten INTE ett forum att kompensera för det misslyckandet.

Nu skall de utnyttjas så långt det går för att genomföra en för landet sund politik.
På det sättet tvingas de också att i verkligheten ta ställning i viktiga sakfrågor.

Politik är, enligt min egen erfarenhet, ytterligt sällan val mellan rätt och fel. Det är en ständig avvägning mellan motstridiga intressen. Där det oavsett vilken ställning man än intar i en sakfråga, alltid finns en opinion emot.

Att kompensera för misslyckanden i valrörelsen visavi SD genom att försöka neutralisera dem i riksdagen, med en förlamad regeringsmakt som följd, är inte bara felaktigt i sak. Det är dessutom dumt. Dumt då det ger dem möjligheten att distansera sig från konsekvenser av i stort sett alla beslut och därmed alltid få en möjlighet att liera sig med den alltid, i alla beslut närvarande missnöjda opinionen. Dubbelfel alltså.

Min värsta farhåga är att klarsyn inte skall komma att lösa upp nuvarande vakuum. Istället likt förhållandena efter 1:a V-kriget måste det lösas i en ny drabbning. Där kommer SD att dansa på övriga partiers gemensamma misslyckandes grav. Risken föreligger uppenbart då, att de liksom jag, vilka före senaste valet förutspådde SD som största parti skall bli sannspådda. Vi hade fel men kan komma att får rätt. Det är INTE en upprättelse jag önskar.

Så, se nu för böveln till att samla ihop borgerligheten. Regera kraftfullt och framsynt.

Avlöva därmed SD sin särställning inför nästa ordinarie val. Utnyttja därigenom den svaghet alla populistpartier har inneboende då de av opportuna skäl återkommande kommer att rösta mot bättre vetande.

Det är en investering i väljarnas förtroende, i de viktiga beslut som måste tas inför de stora samhällsomställningar som väntar runt hörnet samt en investering i ett reducerat SD i nästa val.

Det omvända kommer i framtiden tyvärr, riskera att visa sig vara förödande.

Jörgen Hansson

Det är många resonemang om Ryssland och dess (stor)maktsambitioner dessa dagar.
Mycket är sanningen.  Men... inte hela sanningen.
På något sätt lyckas det ofta bli dubbelfel.

Jag vill komplettera och delvis nyansera bilden något.                                                                                         
Först generellt och sedan för Sveriges del.
Ryssland efter Sovjet och Boris Jeltsin var totalt slaget i spillror. I i stort sett alla avseenden. "Väst" kunde gjort mer för att stödja de liberala och demokratiska krafterna. I stället talades det ständigt om "Seger" över fienden. Utförsäljningen av de statliga bolagen var fullständigt feltänkt, och utförligt beskrivet av i t.ex "Mitt krig mot Putin" av Bill Browder. I detta läget tog Putin över. Vi kan i dag konstatera att det långsiktiga resultatet av hans långa maktinnehav, i stort sett på alla plan, åtminstone ur ett "västligt" perspektiv är en "Faield state".
En oligarkdriven kleptokrati. Men...läget när han tog över, var så nära total samhällskollaps man kan komma. Genom att alliera sig med de oligarker som i de flesta fall lurat eller på andra sätt roffat åt sig ägandet av enorma tillgångar i kölvattnet av Sovjetstatens upplösning, så kunde han/de börja en åternormalisering av vardagslivet för huvuddelen av den Ryska befolkningen.
Oligarker som visade aspiration för att utmana presidenten fick känna på sin egen medicin uppbackat av hela den genomkorrumperade statsapparatens kraft.
Men i längden skulle naturligtvis inte hela befolkningen låta sig nöja med varor i butikerna och stigande reallöner. Framförallt inte när de flesta via digitala medier, mer eller mindre fritt, kunde ta del av omvärldens utveckling. Som den gamle KBG-chef han var insåg han vissa fakta och vidtog mått och steg.

Först.                                                                                                    Nationell identitet måste återupprättas.                                                För att skapa ett "Vi" måste man först skapa ett "Dom".                                                                                     
Myten om den hämndlystna och aggressiva omvärlden måste (åter)skapas.

Därefter.                                                                                                Detta mytbygge räcker inte i längden.                                                                                                 Väst måste "luras" att faktiskt börja hota Rhodina. Några vapen eller militära resurser stod egentligen inte tillbuds. Men... att använda de tekniker för subversiv och undergrävande verksamhet, använda i alla konflikter kostade inte så mycket.                                                                                                  Statligt kontrollerade "Trollfabriker" nyhetskanaler som SPUTNIK och en stark kontroll av inhemsk media åstad kom två saker.
Påverkansoperationer i, framförallt och i första hand Europa skapade där bilden av ett farligare Ryssland än vad det var, och de ryggmärgsmässiga motreaktionerna kontrasterade inne i Ryssland den bild man behövde av en aggressiv och hotfull omvärld.                                                                                                                            ”Vi”, de Ortodoxa, mot det katolska eller ogudaktiga depraverat demokratiska Europa. Här spelade internationella sanktioner efter olika enligt mellanstatlig praxis rättsvidriga angrepp på Georgien och Ukraina in.                                                                                             I Ryssland kan ingen förstå upprördheten över att de tog tillbaka Krim, och det nära inland som krävs för direkt access, som Crustjev skänkte till Ukraina 1956 "då det inte hade någon betydelse".        
Nu när mottagaren, Ukraina, skulle gå över till "Fienden" var det ju inte mer än rätt att gåvan togs tillbaka.
Detta likt varje skilsmässa då familjeklenoderna, skänkta vid högtidsdagar måste återbördas, för det var ju inte en gåva "egentligen", utan bara stundens infall av bevis på uppskattning.                                    

De i väst som upprördes över tilltaget kan ju fundera över vad reaktionen skulle blivit om Cubanerna skulle försökt ta över kontrollen av Guantanamo, en av USA´s största flottbaser. Och...hur vi i väst skulle reagerat på agerandet.)

Sedan.                                                                                                   Skulle det visa sig att inte ens detta förhållande skulle kunna bestå. Skulle bluffen synas var det kört.                                                                                                 
Här spelade försynen presidenten i händerna. En spirande önskan hos några EU-motståndare i Storbritannien kunde, i samspel med Cambridge Analytica förmås driva missnöjet till en folkomröstning där spelet från Trollfabrikerna kunde förse båda sidor med vrångbilder, styra bort focus från det verkliga skeendet och i grunden starta nedmonteringen av världens största demokratiska handelsblock. EU.                                                                                                                                  
Detta på samma sätt som i stort sett all världens underrättelseverksamhet och politiska bevakning koncentrerades på "freds"-demonstrationerna som krävde väst efterföljd när Brezjnev efter en deklaration av ensidig fredssträvan drog bort mer än 200.000 trupp från Europa. Trupp som var en förutsättning för invasionen i Afghanistan. Det introverta perspektivet möjliggjorde invasionen då och gör idag att vi betraktar Ryssland inte bara som farligt utan även som en potent fiende.  
Allt under det att allt intresse är introvert Europeiskt.

Ryssland är en Failed State, med ett invånarantal på ca 140 miljoner, (mot Europas nära 500 miljoner) vilket dessutom ständigt minskar. Detta dels beroende på aborttal som överskrider födelsetalen, dels en medellivslängd under 70 år för män till följd av en kopiös alkoholkonsumtion. Vidare med den högsta andelen AIDS-fall utanför söder om Sahara.                                                               De har en ekonomi som är mindre än Italiens.
Men gamla reflexer styr vårt beteende och vi springer rakt i fällan.                                                             
Liksom USA gjorde i presidentvalet. (Även om den Ryska inverkan förmodligen hade en marginell inverkan).                                                                                              Det är i detta sammanhang intressant att studera kopplingar mellan företrädare för Cambridge Analytica, Brexitkampanjföreträdarna och företrädare för Trumpkampanjen, och sedan lägga till Trollfabrikernas konton och uppträdande på sociala media.

Enligt min uppfattning är vi rädda för fel saker.                                                                                                  Ryssland skall sättas på plats hårt och effektivt med Europeiska insatser.                                                                                                  Här måste till kombinerade underrättelseoperationer i kombination med sanktioner, och massivt understöd till inhemska demokratiska och liberala krafter.                                                                                  
Inte för att Ryssland är speciellt farliga militärt, (Läs de årliga rapporterna från det Brittiska International Institute for Strategick Studies. De talar sitt tydliga språk.) eller har någon ekonomi att backa den militär de har.                                                                                  Nej, för att de aktivt och medvetet undergräver den demokratiska samhällsutvecklingen i väst.
Hitintills har Europa sammantaget gått på det.                                    

Det måste bli slut med det.
Europa måste sluta vara rädda för den lilleputt som leker stormakt. De är som den lilla klick mobbare på skolgården som drar runt och ställer till djävulskap, tills någon sätter dem på plats. Om vi vill det är det bara att göra. Därutöver skall de inte ha mer uppmärksamhet än vad de förtjänar. 

För Sveriges speciella del är förhållandet litet annorlunda. Inklämt mellan Ryska intressesfären och litet försiktigt inbäddat i NATO ser vi ut som en variabel inom parantes i en ekvation. För att lösa en ekvation vill man börja med variabeln. Neutralisera eller lösa ut den.
Vi ligger geografiskt där vi ligger och även om Ryssland borde vara ett ickeproblem för Europa som helhet, så är det, det gränssättande och normerande för vår säkerhetspolitiska och försvarssituation. Inom parantesen.
Om det är något Ryssland varit bra på under senare år, när man inte har speciellt mycket ”brute force” att disponera på en global eller ens en europeisk arena, så är det en "alternativ strategi", påverkansoperationer och asymmetrisk krigföring.                                Detta är mer än nog för att dimensionera vårt försvar.
Gå med i NATO säger några.
Ok, fördubbla dagens försvarsanslag, vilket det kommer att krävas för ett medlemskap, redan nu och använd resurserna för egen/Nordisk nytta först.
Så kommer det andra naturligt sedan.

Det omvända blir nog ”obra”.                                                                                                                                                                       
Dixi.                                                                                                                                                                                    Jörgen Hansson

En internationell sammanslutning av extrema nationalister
Smaka på rubriken ovan. Förmodligen något av det mest motsägelsefulla man kan formulera. Trotts detta, är det en accelererande utveckling vi ser spelas upp framför våra ögon.
Men det stannar inte där.

Motsägelserna blir regel till exempel när Ungerns Premiärminister Viktor Orban och Italiens Inrikesminister Matteo Salvini bildar pakt mot EU. Båda har invandring som viktigaste och överordnad politisk profilfråga. Motsättningen består i att Salvini anser att EU skall ta emot och fördela de migranter som kommer till Italien över medelhavet, och Orban tvärvägar att ta emot en enda migrant.
Bara enade i val av konfliktområde och motståndare.

Donald Trump´s Fd chefsstrateg Steve Bannon, är i Europa med det uttalade syftet att förena de uttalade högerpartier som avvisar liberal demokrati som ledande samhällsskick. Det skall göras genom att vinna… demokratiska val.

I Stv debatten mellan Carl Bildt och Jimmie Åkesson före valet lyfte Åkesson en fråga som passerade obemärkt men som ställer motsägelsen på sin spets. Sammanfattat frågade han om Sverige skulle hylla EU-medlemskapet, om EU inom kort skulle komma att utgöras av länder med högernationalistiska ledningar i majoritet. Vi som hyllat EU, alla dess brister till trotts, som den kraft vilken skapat den längsta sammanhängande fredsperioden i Europas historia.

Alla vi har ”tänkt bort” ett alternativ där Eu skulle komma att styras av antidemokratiska nationalistpartier. Där Sveriges lagstiftning skulle då, på samma sätt som idag, underkastas EU direktiv, vilka då demonterar demokratin.  Plötsligt framstår EU som en ”vackertväder” konstruktion.

Framträdande, litet seniora, internationella politiker, likt Carl Bildt ovan, åker världen över och uttrycker sin harm över sakernas tillstånd och befarade utveckling. De ger, förtjänstfullt det skall tillstås, oroande analyser och skarpa uttalanden om risker med utvecklingen och behovet av en ändrad utveckling. EU´s talman Antonio Tajani uttalade sig om Steve Bannons aktiviteter att försöka störta EU, med att ”det är bättre om du är tyst”.

Ett gemensamt mönster framträder. De som har insikt inser, men tycks tro att man har att göra med någon desorientering. Något man, genom att tala såväl dem som är företrädare, som deras följare ”tillrätta”, kan korrigera.
Det verkar ha gått alla förbi att dessa högernationalistiska organisationer är oerhört välorganiserade. Tillvägagångsättet vittnar såväl om en djup kunskap om hjärnans funktioner, och därigenom hur budskap skall formuleras för att påverka våra känslor, därmed våra beteenden i grunden. Därtill besitter de en oerhört avancerad kunskap om hur olika grupper skall nås via sociala medier. Båda kompetenserna i nivå med, eller över, de främsta underrättelseverksamheterna i världen.

Vi måste börja att inse att det inte kommer att gå att tala dessa grupper och företrädare, eller ens deras följare ”tillrätta”. Tvärt om. Ju mer de utsätts för denna typ av förnumstiga tillrättavisningar från en överhet man inte bekänner sig till eller accepterar, desto mer övertygande kommer företrädarnas budskap och desto mer övertygade kommer följarna att bli.

Några av dessa advokater för den rådande världsordningen, måste göra sig omaket att likt Churchill och Roosevelt, då i strid med de förhärskande opinionerna i respektive land, möta dessa krafter med medel och metoder som är framgångsrika. Överlägsna motståndarna!
Dessa herrar gjorde inte sina historiska insatser för att det var lätt, utan för att det var nödvändigt. Deras insatser lade grunden för den samhällsordning samtliga våra nu levande generationer upplevt frukterna av. Nämligen det största välstånd mänskligheten någonsin upplevt.

Det är detta utmaningen omfattar. Att med all modern vetenskap och till buds stående teknik ta högerextremisterna på allvar, och ge människor, alla människor en möjlighet att genom egna val ta parti för en fortsatt öppen och välståndsskapande samhällsordning. Inte genom att förminska företrädarna eller förnedra följarna utan genom att ta hotet på alvar och möta det med verkningsfulla medel.

Här kommer, som så ofta tidigare i alla konflikter, underrättelsetjänsternas samlade kompetens att ställas inför de största utmaningar sedan 2:a V-kriget eller kalla kriget. Då som nu, i de demokratiska demokratiernas tjänst. För det måste vi till att börja med acceptera att det är, en potentiellt samhällsomstörtande konflikt i vardande.

De historiska kraftmätningarna ovan löstes till synes på stridsfältet eller demonstranternas torg. I verkligheten, genom en djup insikt i hur människor reagerar på olika budskap och ett massivt utnyttjande av datorgenererad informationsteknologi.
Det är dessa krafter som tagits över av högernationalisterna och därigenom, som så ofta genom historien, vänts mot de som tidigare framgångsrikt skapat och brukat dem.
Jörgen Hansson

Vi har inget annat att frukta, än fruktan själv
Uttalat av USA´s president Franklin D Roosevelt vid hans installationstal.
Meningen syftade till att få amerikanarna att lyfta blicken och se möjligheter i den djupa ekonomiska depression som rådde vid hans tillträde.
Det förmedlade en djup insikt att det är människor som skapar sin framtid. Den blir faktiskt just som vi bestämmer oss för.

Den uttalades till en befolkning som till största delen bestod av människor från jordens alla länder.
Människor som av en eller annan orsak sökt sig dit för att förverkliga sina egna drömmar. Den alldeles övervägande delen av befolkningen var första eller andra generationens invandrare. Bland annat, närmare en miljon invandrade svenskar.

Idag måste uttalandet skrivas om.
Vi har inget annat att frukta, än ledare som får oss att frukta andra människor.
I land efter land vinner despoter mark med det fullständigt historievidriga och kunskapsbefriade budskapet att andra människor är farliga.
Om de kommer från ett annat land måste de bort. Ut!
Om de bor i ett annat land bör de bekrigas.
Om inte med vapen så med handelshinder eller IT-attacker.

Man kan tycka vad man vill om USA, men denna blandning av människor från jordens alla hörn skapade, gilla det eller inte, en nation som har flest antal bästa universitet, flest antal Nobelpristagare, ger ut flest vetenskapliga rapporter, flest antal medaljer i, i stort sett alla idrotter.
Med ca 5% av jordens befolkning svarar de för ca 22% av global BNP. Listan kan göras längre och där finns också enorma problem att lyfta fram viket inte skall förnekas, men faktum kvarstår

Allt åstadkommit av invandrare på ett par generationer.

Det är inte människor det är fel på, inte ens från andra länder. Lär vi känna dem så är de oftast just som vi. Skapar sin egen lycka givet omständigheterna.
Läs Ola Larsmo´s Swede Hollow, om hur svenskar i de oländigaste områdena runt Chicago levde i början av 1900-talet. Vi skulle kalla det utanförskapsområde här idag.
Läst Per-Anders Fogelströms Stockholmssvit om de inflyttande människorna från främst Dalarna.
Likheterna är slående med de problem vilka ledare som vill få oss att frukta andra människor adresserar.

Allmänt har mänskligheten på ett par hundra år gått från ca 93% fattigdom till 7%. I hela världen. För hundra år sedan var det sannolikare att dö före fem års ålder än att bli 50 år. Tidigare dog ca 30 av Europas befolkning vart århundrade i krig. Nu dör mindre än 500.000 årligen. I hela världen! Genom EU har vi inte haft krig i Europa på 70 år. Det har aldrig tidigare hänt i Europas historia.

Tror någon att världens eller för den delen USA´s eller Europas utveckling är en slump? Nej det är ett odiskutabelt resultat av internationell handel och fritt kunskapsutbyte. Till stora delar en konsekvens av att människor flyttar, blandar sig, lär av varandra och skickar hem pengar och kunskaper för nya positiva utvecklingsprocesser. Allt till nytta för andra.

Att bryta ut effekterna av, i och för sig exceptionell, invandring några år och göra problemen generella är djupt ohederligt. Sett över tiden skulle Sverige varit avsevärt fattigare utan invandring.

Hur häpnadsväckande och otroligt det än kan verka, så var de första invandrana här för ca 8-tusen år sedan…inte svenskar. Det var människor som kom från andra delar av världen som vi i dag kallar länder. De tillhörde andra klaner, grupper och stammar. En utav Sveriges historiska glansperioder var Hansatiden. Ett Östersjöbasserat handelssamarbete. Hels vår stolta gruv- och järnbearbetningsindustri utvecklades av Belgiska Valoner.
Industriutvecklingen efter andra världskriget som skapade det välstånd vi har idag bygdes genom en världsunikt stor exportindustri. Internattionell handel. Och...gjordes möjlig genom invandrad arbetskraft.

Sanningen är att vi aldrig haft det bättre, varit friskare och tryggare.
Orsaken är den liberala demokratin, kunskapsrevolutionen och migrationen.
Trotts detta är vi räddare än någonsin.

I grunden inte på grund av andra människor, utan på grund av ledare som utpekar andra människor som farliga.

Därför har vi inget annat att frukta, än ledare som får oss att frukta andra människor.

Kärnkraft. Igen !(?)
Hur olika kraftfällt och intressen resen kan samverka för en nygammal teknik

Ingen med samhällsintresse har kunnat undgå att notera hur miljö-och energifrågan plötsligt kommit att rotera runt kärnkraften. En diskussion som kändes död för bara några månader sedan.
I grunden handlar det, som vanligt, om ekonomi.

Den minnesgode kommer ihåg telekomvisionären Jonas Birgersson som i slutet på 90-talet fick alla våra föreställningar om hur en etablerad affärsmodell , telefoni, att vändas upp-och ned. Detta när han kostaterade att i framtiden kommer inte telefoni att kosta per tidsenhet, tariff och avstånd utan utgöras av tillgänglighet genom abbonemang. Idag är det få som kommer ihåg specificerade telefonräkningar och prislistor i telefonkatalogerna. Det är få som ens kommer ihåg telefonkataloger. Omgörningen blev ett faktum som alla i branschen och dess kunder idag förhåller sig till.

Fossilbränsle - och transportindustrin i alla sina olika facetter är överlägset världens största affärssektor. För att förse en bil med bränsle krävs kolgruve-eller oljeborranläggningar. Processindustri i form av raffinaderier, transportlogistik från supertankers ned till oljelastbilar, samt pumpanläggningar med betalfunktioner. Det blir på något sätt logiskt att det man häller i tanken kostar (även om det alltid upplevs för dyrt) vad hela denna kedja av verksamhet gemensamt skapar.
Som världens största affärssektor, högteknologisk dessutom, har den genom årtionden ackumulerat världens största koncentration av investerat kapital.                                                                                   Investerat kapital kräver avkastning.                                                   
Oavsett vilken ideologisk syn man har på detta förhållande så har jag aldrig träffat någon som anser att dennes pension är onödigt hög.Faktum kvarstår, pensioner, såväl som all annan vinst, utgörs enbart av avkastning på investeringar.

Miljövänlig, fosilfri energiproduktion å sin sida är som Jonas Birgersson. När man väl byggt ett vindkraftverk en våg-eller tidvattenturbin, en solcellspanel så genererar anläggningen, utöver anläggningsinvestering och underhåll, energi utan löpande produktionskostnader. Investeringsbehovet i förhållande till avkastningen blir minimalt.
Därav följer att, skulle man, vilket naturligtvis är fullt möjligt, ersätta hela dagens fosilbränsle inustri med sol,-vind,- vatten och vätgas i den takt som skulle vara tekniskt industriellt möjlig, så skulle världsekonomin som vi känner den idag, haverera.                                                                                         Kolappsa.

Då avkastningen långsiktigt på gjorda investeringar i fossilbränleindustrins olika delar succesivt skulle utebli, skulle aktievärdet på dessa bolag sjunka drastiskt. Det skulle kortsiktigt vägas upp av produktion av miljövänliga anläggningar, men då dessa efter driftsättning levererar utan löpande produktion, Birgerssondoktrinen, kommer priset på energi i olika former genom internationell konkurrens drastiskt att minska.
Det långa talets korta mening är... världsekonomisk kolapps.              Naturligtvis skulle allt rätta till sig efterhand och med tidens hjälp, som alltid sker.                                                                                        Men kortsiktigt skulle depressionen på 30-talet förmodligen upplevas som en västanfläkt i jämförelse.

Man kan ju litet rått säga att vi har att välja mellan en långsiktig miljökolapps (som vi kanske med teknisk utveckling något litet kan lindra) genom fortsatt fossilberoende, eller en närtida ekonomisk kolapps genom snabb fosilfri miljöomställning.
Till detta skall läggas att världens bilpark på kort sikt kommer att utgöras av el eller el-vätgashybrider. Detta kommer, hur önskvärt det än är, att mångdubbla behovet av el samtidigt som efterfrågan på fosibränsle ebbar ut.

Var kommer då kärnkraften in i bilden?                                           Den blir på något sätt en gyllene medelväg. Modern kärnkraft till exempel i form av så kallade Bridreaktorer är, förutom att anläggningarna är ohyggligt dyra att bygga, en del av lösningen på hanteringen av det utbrända kärnbränsleavfall från äldre- och dagens kärnkraftanläggningar. Utöver detta är tiden från beslut till första elektronen i nätet lång. Upp emot 20 år.
Dessutom är det en industri som levererar energi genom löpande produktion till skillnad från sol- och vindanläggningarna.
På detta sätt kan dagens energijättar, styra över sina investerinag i kärnkrafts produktionsanläggningar paralellt med att dagens fossilbasserde fasas ut efterhand som tillgången på energi tillgodoses genom en mix av litet vind-och vatten och mycket kärnkraft.

Produktionen av billiga solceller och vindkraftverk ligger nu till sin huvuddel i Asien. Länder vilka försörjer sig själva med enorma mängder kolkraft. Skulle sol- och vind bli den snabba, globala lösningen så skulle den ekonomiska omgörningen av världsekonomin bli än mer brutal.
För oss ca 15% av världens befolkning i väst alltså.
Genom en massiv satsning på kärnkraft kan de ekonomiska fundamenten som vi känner dem idag, bevaras och miljöproblematiken över tid hanteras.
Detta bland annat genom att kärnkraftsanläggningarna suger upp det investeringskapital som frigörs när fossilbränsleanläggningarna avvecklas
Det är inte optimalt, men möjligt.  
Inte önskvärt men godtagbart.                                                          Som de flesta samhällslösningar.

För politiska partier som märker att dynamiken i debatten allt mer kommer att handla om miljöfrågor, och som saknar trovärdighet i miljödebatten genom att de negligerat dessa frågor i årtionden, kommer kärnkraftsalternativet som en räddare i nöden.
Så kan två av varandra (delvis) oberoende aktörer finna varandra för gemensam glädje och förhoppningsvis allmän samhällsnytta.
 
Jörgen Hansson
Helsingborg

Efter Islamska Staten
 
Hur hanterar man en imploderad stat, som med hundratals år gamla tankar som grund försökt påtvinga omvärlden sina ideal genom anfallskrig?

Med just dessa ideal har de tagit kvinnor som sexslavar. De har utan varje form av respekt, misshandlat och slumpvis avrättat manliga fångar. De har utfört attacker genom självmordsbombningar varhelst de kunnat, bland annat genom flygburna terrorattacker mot USA. De har vägrat att ge upp, trots det uppenbart utsiktslösa i en fortsatt kamp och grävt ned sig i underjordiska tunnlar för kommande dödliga attacker. De har blint trott på överhögheten från någon mytisk ledare, helt i avsaknad av verklighetsförankrad världsbild.
Finns några realistiska framtidsförutsättningar för dem som stått bakom eller har deltagit i dessa avskyvärda övergrepp? Eller är lösningarna enbart fördömanden, repression och exkludering?
 
Staten jag ovan kort redogör för är Japan under andra världskriget. Ibland är det bra att kasta om perspektiven. Beskrivningarna skulle kunna göras mycket utförligare. Exemplen på Japans övergrepp och inhumana djävulskap är överväldigande. Mitt syfte med denna jämförelse är inte att demonisera Japan, utan att visa på likheterna mellan IS och Japans uppträdande. Men framförallt hur Japan kom att utvecklas efter kriget.

Efter kapitulationen var det en allmän uppfattning att Japan skulle sona för sina brott. Inte minst av de länder i närområdet som fått lida oerhört under de barbariska ockupationerna. Ännu i dag är frågan om ersättning till kvinnliga sexslavar ett konfliktämne i Asien.
I USA internerades i stort sett alla med japansk bakgrund, under och långt efter kriget. Alla, utan urskillning - män, kvinnor och barn. De var skyldiga enbart genom sin anknytning. I efterhand vet vi vilka trauman det skapade, vilka kostnader det orsakade och den totala meningslösheten vad avser önskvärt resultat det ledde till.
 
Genom framförallt general Douglas MacArthurs förtjänst fick den kapitulerade staten en ny konstitution redan 1947 och därefter påbörjades ett intensivt arbete med att integrera Japan i världsekonomin. Ungefär på samma sätt som Marshallplanen för Europas återuppbyggnad. Det är i stort sett samma tankar som USA:s fd. försvarsminister general James Mattis förespråkade avseende dagens Mellanösternkonflikt.                                                                                                               
Tyvärr fick Mattis logik ge vika för Trumps retorik.
Oavsett vad vi tycker om det som hänt i Mellanöstern, går det inte att göra ogjort. Det som är vårt gemensamma ansvar nu är att korrigera de strukturer som ledde fram till eländet. Allt i syfte att undvika att det upprepas.

Vi vet vad som händer om man skuldbelägger och lägger förlamande restriktioner på ett folk. Det mest näraliggande exemplet är Tyskland efter första världskriget, där effekterna snabbt ledde till ett nytt krig.
Efter andra världskriget blev utfallet ett helt annat. Bland annat genom de omfattande avnazifieringsprogrammen i Tyskland, i kombination med massiv ekonomisk uppbackning och integration i världsekonomi, handel, högre utbildning, idrottsligt utbyte med mera.
 
Omvärlden och framförallt Europa kan nu välja vilken väg man skall slå in på. Den nuvarande administrationen i USA är på väg att dra sig ur såväl Mellanösternregionen som att vara Europas främste säkerhetspartner.
Problemet ligger på Europas tröskel. I linje med det uttalat större ansvarstagande av Europas länder för kontinentens säkerhet, måste detta hanteras på ett framsynt och erfarenhetsbaserat sätt.
Europas stater FÅR inte falla till föga för lättköpta vedergällningslösningar. Det kommer ofelbart att leda till framtida konflikter, flyktingsströmmar och regionala krig med stor spridningspotential. Vi har i närtid sett hur svårt det är att hantera detta på en gemensam europeisk nivå.

Ett resolut agerande i linje med det som erfarenhetsmässigt fungerar, kommer även att neutralisera de andra två potentiellt konfliktskapande aktörerna i regionen. Ryssland och Iran.                                                                                                                 
De är i varierande grad fallerande stater, med enormt korrumperade statsledningar och imploderade råvarubaserade ekonomier. Båda försöker vara regionala stormakter i syfte att förskjuta den inhemska opinionens fokus från inrikesproblemen.
 
Utöver detta kan en samverkan med storbrittanien om ett ”nytt” projekt aktivt bidra till att hålla ihop såväl Storbrittaniens ojämförligt överlägsna underättelsekpacitet visavi övriga europa parat med deras månghundraårika erfarenhet från regionen. Detta i en ambition att knyta nya europeiska band för gemensam framtida säkerhet.
 
Rätt hanterat kan ”Mellanösternsituationen” stå för ett utvecklingsmässigt under på några årtiondens sikt. Istället för att utgöra en generell rubrik för ändlösa konflikter.
 
Jörgen Hansson                                                                                                                                
 
 

Olämpligt beteende
Två ord som numera kommit att få en alldeles speciell betydelse.

Jag var på en filosofisk diskussionsafton om MeeToo i Helsingborg för en vecka sedan. Flera av deltagarna vittnade om det viktiga, det som alla vetat, nämligen (i huvudsak) männs övergrepp på kvinnor, vilket inte offentligheten velat kännas vid, numera var omöjligt att igonrera.
Anden är ute ur flaskan.
Den allmänna meningen var att ”alla egentligen vet var gränserna går”.
En man bland deltagarna varnade för ett samhällsklimat där ofentliga avrättningar, häxprocesser, finns i korten.
Anmärkningen passerade tämligen okommenterad.
Moderatorn, Martin Severinsson, ställde mot slutet den försåtliga frågan”vad skall vi göra nu?”
De tidigare tvärsäkra ställningstagandena blev påtagligt vaga.

Några dagar senare fick riksdagsmannen och förre jordbruksministern Eskil Erlandsson, mer uppmärksamhet än någonsin tidigare i sin politiska kariär. Olämpligt beteende!

Jag arbetade nära Eskil under några år på 90-talet.
Han var kommunalråd i Ljungby (c) och jag (m) i Alvesta. Vi utsågs att för kommunerna i Kronobergs län förhandla med Landstinget om formerna för den så kallade ÄDEL-reformen.
Utfallet blev bra och uppdraget graderades upp till SKL, Sveriges kommuner och landstings, riksnivå.
Han var finurlig Eskil.
Lågmält effektiv i det egentliga förhandlandet, men en skojfrisk kamrat i de mindre sälskapen.

Vi blev, av någon outgrundlig anledning, utsedda av en kombination av SIDA och Svenska strålskyddsinstitutet att följa med en delegation av kärnfysiker till Litauen för att studera Ignalina kärnkraftverk.
En liknande konstruktion som den i Tjernobyll. Bara mycket närmare Sverige. Förmodligen därav intresset.
Det var intressanta dagar.
Många formella mottagningar och möten på statsbesöksnivå. Vi bodde på hotell i huvudstdaden Vilnius.
Pompan till trotts var det en från Sovjet just frigjord stat.
Ont om Hotell så jag och Eskil delade rum.
Som vanligt eller på grund av de utländska gästernas närvaro, vad vet jag, var hotellkoridorerna fulla av prostituerade.
Vi sov ensamma i rummet Eskil och jag.
Varje natt.
Jag såg inte minsta antydan till olämpligt beteende.

Åter till nutiden.
En av de som anmält Eskils olämpliga beteende är riksdagledamoten (m) Cecilia Magnusson.
Jag och Cecilia var arbetskolegor i början på 90-talet.
Politiska tjänstemänn ansällda av moderaterna.
Vi träffades regelbundet.
Bland annat hade vi förmånen att följa presidentvalrörelsen i USA mellan George HW Bush och Bill Clinton, inbjudna av USIA. United State Information Agency.
Mycket resor.
Ansträngande program.
Besök i interiörer och vid enheter man bara kunnat drömma om med Vita huset som kronan på verket.
Stort ansvar att uppträda aktivt, engagerat OCH korrekt.
Handledda bland annat av den legendariske Generalkonsulen Arne Thoren.

Cecilia var, som alltid diskussionslysten.
Alldrig gick hon över någon gräns där värdar eller arrangörer kunnat uppfatta orättfärdig kritik. Trotts att det var mycket som var annorlunda och ibland litet svårt att ta till sig ur vårt perspektiv. Hon var helt klart omdömmesgill.

Nu skall två av mig personligen längre tillbaka upplevt mycket hedervärda personers trovärdighet bedömmas.
Den ene är prisgiven på förhand oavsett vad den stundande rättsprocessen ger vid handen. De många berättelserna, utöver Cecilias, utgår jag ifrån, likaledes trovärdiga anmälare väger ovillkorligen till Eskills nackdel.
På frågan om varför inte centerpartiet polisanmält det inträffade när ledningen fått kännedom om det inträffade, deklarerade partisekreteraren att ”det är inte partiets uppgift”.

Nyliigen meddelades det att förre finansministern Per Nuder tvingas lämna sitt ordförandeskap i styrelsen för bolaget Skistar, på grund av olämpligt beteende.
I en telefonintervju i nyhetssändning deklarerade Nuder i falsett att han inte gjort något olämpligt. Anklagelserna var, enligt honom, grundlösa och ett sätt från huvudägarna att bli av med honom som ordförande i bolagets styrelse.
Jag har alldrig träffat Per Nuder.
Om han eller belackarna har rätt undandrar sig min bedömning. Helt klart är dock, att oavsett vad som verkligen skett så är han, rätt eller fel, helkörd.

Enligt P1: nyheter för ett par dagar sedan befanns att en kvinna i Malmö som anmält sig utsatt för gruppvåldtäkt, efter polisutredning vara en bedragare.
Anmälningen om övergreppet skedde i tiden när en våg av liknande övergrepp anmäldes i staden. Motivet för den oriktiga polisanmälan är oklart. Klart är att oavsett om övergreppet skett eller inte så är det förmodligen allmänt känt att polisanmällan av ett sådant (påstått) brott resulterar i en helvetisk tillvaro för anmälaren.
Likväl skedde det.

Tillbaka till förra veckans MeeToo diskussion. Ja, alla, med små variationer, vet var gränserna går.
Men det är här det börjar blir svårt.

För, trotts att vi gärna vill vara tänkande och rattionella individer, så styrs vårt beteende till stora delar av känslor.
Signalsubstanser fälls ut i olika delar av hjärnan och vi reagerar.
Vi blir kära, glada, ledsna, kåta och förbannade.
Inte för att vi vill det eller för att det är rattionellt eller ens oftast till vår fördel.
Utan för att vi nu en gång för alla är skapta så.
Det är nedärvda beteenden.
Normer, utbildning och samhällsvärderingar påverkar, men bara intill en viss gräns.

Vi har nog alla, handen på hjärtat, gjort något som vi på djupet av vårt förnuft och kunskap i normalfallet skulle tagit avstånd från.
Och i efterhand förbannat samt ångrat.
För det mesta passerar det i livets virvlar och strömmar, men iband blir det fel. Duktigt fel. Käpprätt åt helvete fel.

Ett exempel från den tiden när jag lärde känna och arbetade med Eskil och Cecilia kom jag temporärt att arbeta nära en av Sveriges då mest uppburna åklagare, tillika riksdagsledamot.
Jag väljer här att i det fortsatta utelämna hans namn.
Han uppbar litet rockstjärnestatus efter att ha sytt in ett stort knarksyndikat och begåvad med en filmstjärnelock, var vi nog många som skulle satt en peng på honom som justitieminister efter valet 91.
Notera att detta var en av Sveriges mest lagkunniga personer med en erkänt god handel och vandel.
Nu hände det sig så, som det gör i många förhållanden att hans fru träffat en annan och ville skiljas. Åklagaren/riksdagsledamoten tappade i sittuationen all, absolut all, sin rationalitet och började att på olika sätt trakasera sin hustru och hennes nye partner.
Det gick så långt att tilltagen polisanmäldes och han fäldes.

Resultat.
Kariär, anseende och framtid, allt borta.
För att han var okunnig om var gränserna gick? Icke!
För att han inte förstod konsekveserna av sitt handlande? Otvetydigt nej!
Allt intelekt och alla detaljkunskaper om rätt- och fel, samt var gränserna gick och konsekvenser och de oundgängliga resultaten till trotts så tog känslorna överhand.

Varje fall här ovan uppräknat är en tragedi.
Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det någon känner och uppfattar som en kränkning är naturligtvis det i dennes värld, oavsett vad rättshandläggning resulterar i.
Samtidigt vet vi att denna typ av ärenden för rättssystemet är något av det svåraste att rätt klarlägga och reglera.
Därutöver skall till svårigheterna med att klarlägga vad som (oftast) skett i enrum, läggas problematiken med uppenbart påhittade övergrepp.

Svaret på slutfrågan från MeeToo seminariet” vad skall vi göra nu då”, måste bli;
- Alla,absolut alla övergrepp SKALL ovillkorligen polisanmälas.
Av den som utsatts eller den som i någon ansvarig ställning får kännedom om ett fall.
- Samt ingen, ingen skall hängas ut offentligt före avslutad utredning och/eller avkunnad dom.

Så fungerar en rättsstat och detta är till gagn inte minst för de utsatta som i sin förtvivlan över det skedda skall veta att rättssystemet fungerar.

Senaste valrörelsen, litet som 1:a världskriget

1:a världskriget utkämpades med nya vapen och metoder inom ramen för ett gammal världsbild. Efter fredsslutet visste egentligen ingen vem som vunnit, förlorat eller varför. Efter krigsslutet utbredde sig ett stort vakuum där alla tidigare auktoriteter hade svårt att orientera sig.

Senaste valrörelsen utspelade sig mellan politiska konstellationer som ingen, inte ens de inblandade, trodde skulle ha någon verklig betydelse efter valet.

Sociala medier och olika former av massmedia kom att istället för partierna själva, skapa den kontext i vilken valrörelsen utspelades. Alla partiledare uppträdde kontinuerligt i någon av dessa forums arrangerad debatt. Där upprepande intill trötthetens eller löjets gräns (stryk det som inte önskas) samma innehållslösa och till inte förpliktigande fraser.

Någon som kommer ihåg något vallöfte av relevans?

Så kom då valresultatet efter vilket alla inblandade, med en likartad liturgi om än med litet varierande motiveringar utropade sig till segrare. Detta inför en i bästa fall likgiltig menighet, men de som där och då kunde uppbåda något engagemang funderade redan över fortsättningen.
Det bedövande vakuumet inträdde och har nu varat i snart tre månader.

I vakuumet utspelar sig vad som bäst kan liknas vid en teatral ”sängkammarfars”. Ledare för olika partier som före valet svor varandra evig (nåja) trohet, vandrar i media in och ut ur verkliga eller imaginära dörrar vilka man verbalt slår och smäller i.

Talmannen har gått från att vara en rituell process skötare, till någon som alla dessa politiska företrädare som före valet sökte ansvaret för att ”regera”, har abdikerat inför. På något sätt framstår han som ANSVARIG för att skapa en regering. Inte den procedur- och formalia ansvarige han enligt regeringsformen är.
Bilden av en svans som viftar på hunden blir tydlig.

Istället hänvisar dessa ”mandom och morske män” och någon kvinna, alla frågor som har med själva regeringsbildandet att göra till honom. Detta, när frågan ”vad händer nu?” kommer på tal igen efter ytterligare ett misslyckande. Partiföreträdarna tycks ha fått för sig att regera är ett läggspel där makten skall sökas genom minsta gemensam nämnare. Misslyckat? Igen? Ta det med talmannen. ”Don´t put the blame on me”!
Bilden av Mony Phytons ”The life of Brian”, där ansvaret flyttas till den stenade genom ett gemensamt återupprepat ”him, Him. HIM!”, kommer för mig.

Centerns Annie Lööf tycks i allt sitt krumbuktande ha förväxlat aktivitet, med förmåga och insikt. Hon skulle sondera utifrån sakfrågor minsann. Detta istället för fokus på statsministerposten och såg därigenom ”andra” möjligheter. Vem försökte hon lura med detta? Trodde hon på fullt alvar att det var någon av de berörda som INTE var till 100% uppdaterad på de övriga partiernas ståndpunkt i olika sakfrågor? Vi har ju just haft en valrörelse, innehållslös det skall tillstås, men de olika partiernas positioner kunde inte gått någon förbi. Mer än möjligen Annie Lööf.

Försök frammana bilden. Annie kommer in till Löfven eller Kristersson och säger, ”Har du tänkt på att m / s kanske skulle kunna dela denna er uppfattning i denna sakfrågan utan att ni vet om det?” Patetiskt!
Efter att ha röstat ”rött” till den statsministerkandidat hon försvurit sig till hela valrörelsen, så harmades hon i sitt innersta att ingen av s / m skulle kunna rösta ”gult” för valrörelsens den andra av huvudmotståndare. I och med detta språkbruk reducerades även regeringsbildandet plötsligt till färgkombinationer. Litet som i kvasiledarskapsböckerna ”Omgiven av idioter” med flera. Trams!

Kan det bli banalare?
Och, kunde ingen politisk reporter ställt den uppenbara frågan ”Vilken sakfråga inbillar du dig innehåller en okänd dimension för motståndaren?” Detta i stället för att naivt spekulera om hon hade ”ett ess i rockärmen”.

Min analys är tyvärr att nuvarande vakuum inte kommer att lösas genom en mogen och insiktsfull analys av läget. Insikten att det är en förkrossande borgerlig majoritet i riksdagen.
Partiers uppgift, hyperkondencerat, är att formulera politiken, vinna val och skapa majoritet för genomförande av politiken. Den borgerliga regeringsförklaring som Ulf Kristersson skulle kunna presentera skulle i allt väsentligt kunna genomföras. Det är det som är politik.

Att söka stöd för en uppfattning och därefter så långt som möjligt få gehör för densamma så att den blir beslut. Lag.

Att förfasa sig över ett SD stöd i riksdagens omröstningar är billigt publikfrieri, men framförallt en bristande insikt om på vilka arenor man skall utkämpa vilka slag.

Jag vill vara tydlig med att jag i grunden tar avstånd från det mesta SD står för. Allt ifrån deras människosyn, till deras inskränkta förhållande till internationellt samarbete, över till deras förakt för den liberala demokratin. Men… det devalverar inte värdet på deras röster för sunt borgerliga förslag.
För… de är inne i riksdagen.
Vill man göra något åt det sakförhållandet skall man vinna över dem, reducera dem, i valrörelser.
Om man misslyckas med det får man böja sig för ett av två faktum: '
- Antingen har de rätt i sak, i vart fall i de väljares begreppsvärld som röstat på dem;
- Eller så hade de bättre argument. Oavsett vilket så är riksdagen och striden om regeringsmakten INTE ett forum att kompensera för det misslyckandet.

Nu skall de utnyttjas så långt det går för att genomföra en för landet sund politik.
På det sättet tvingas de också att i verkligheten ta ställning i viktiga sakfrågor.

Politik är, enligt min egen erfarenhet, ytterligt sällan val mellan rätt och fel. Det är en ständig avvägning mellan motstridiga intressen. Där det oavsett vilken ställning man än intar i en sakfråga, alltid finns en opinion emot.

Att kompensera för misslyckanden i valrörelsen visavi SD genom att försöka neutralisera dem i riksdagen, med en förlamad regeringsmakt som följd, är inte bara felaktigt i sak. Det är dessutom dumt. Dumt då det ger dem möjligheten att distansera sig från konsekvenser av i stort sett alla beslut och därmed alltid få en möjlighet att liera sig med den alltid, i alla beslut närvarande missnöjda opinionen. Dubbelfel alltså.

Min värsta farhåga är att klarsyn inte skall komma att lösa upp nuvarande vakuum. Istället likt förhållandena efter 1:a V-kriget måste det lösas i en ny drabbning. Där kommer SD att dansa på övriga partiers gemensamma misslyckandes grav. Risken föreligger uppenbart då, att de liksom jag, vilka före senaste valet förutspådde SD som största parti skall bli sannspådda. Vi hade fel men kan komma att får rätt. Det är INTE en upprättelse jag önskar.

Så, se nu för böveln till att samla ihop borgerligheten. Regera kraftfullt och framsynt.

Avlöva därmed SD sin särställning inför nästa ordinarie val. Utnyttja därigenom den svaghet alla populistpartier har inneboende då de av opportuna skäl återkommande kommer att rösta mot bättre vetande.

Det är en investering i väljarnas förtroende, i de viktiga beslut som måste tas inför de stora samhällsomställningar som väntar runt hörnet samt en investering i ett reducerat SD i nästa val.

Det omvända kommer i framtiden tyvärr, riskera att visa sig vara förödande.

Jörgen Hansson

Det är många resonemang om Ryssland och dess (stor)maktsambitioner dessa dagar.
Mycket är sanningen.  Men... inte hela sanningen.
På något sätt lyckas det ofta bli dubbelfel.

Jag vill komplettera och delvis nyansera bilden något.                                                                                         
Först generellt och sedan för Sveriges del.
Ryssland efter Sovjet och Boris Jeltsin var totalt slaget i spillror. I i stort sett alla avseenden. "Väst" kunde gjort mer för att stödja de liberala och demokratiska krafterna. I stället talades det ständigt om "Seger" över fienden. Utförsäljningen av de statliga bolagen var fullständigt feltänkt, och utförligt beskrivet av i t.ex "Mitt krig mot Putin" av Bill Browder. I detta läget tog Putin över. Vi kan i dag konstatera att det långsiktiga resultatet av hans långa maktinnehav, i stort sett på alla plan, åtminstone ur ett "västligt" perspektiv är en "Faield state".
En oligarkdriven kleptokrati. Men...läget när han tog över, var så nära total samhällskollaps man kan komma. Genom att alliera sig med de oligarker som i de flesta fall lurat eller på andra sätt roffat åt sig ägandet av enorma tillgångar i kölvattnet av Sovjetstatens upplösning, så kunde han/de börja en åternormalisering av vardagslivet för huvuddelen av den Ryska befolkningen.
Oligarker som visade aspiration för att utmana presidenten fick känna på sin egen medicin uppbackat av hela den genomkorrumperade statsapparatens kraft.
Men i längden skulle naturligtvis inte hela befolkningen låta sig nöja med varor i butikerna och stigande reallöner. Framförallt inte när de flesta via digitala medier, mer eller mindre fritt, kunde ta del av omvärldens utveckling. Som den gamle KBG-chef han var insåg han vissa fakta och vidtog mått och steg.

Först.                                                                                                    Nationell identitet måste återupprättas.                                                För att skapa ett "Vi" måste man först skapa ett "Dom".                                                                                     
Myten om den hämndlystna och aggressiva omvärlden måste (åter)skapas.

Därefter.                                                                                                Detta mytbygge räcker inte i längden.                                                                                                 Väst måste "luras" att faktiskt börja hota Rhodina. Några vapen eller militära resurser stod egentligen inte tillbuds. Men... att använda de tekniker för subversiv och undergrävande verksamhet, använda i alla konflikter kostade inte så mycket.                                                                                                  Statligt kontrollerade "Trollfabriker" nyhetskanaler som SPUTNIK och en stark kontroll av inhemsk media åstad kom två saker.
Påverkansoperationer i, framförallt och i första hand Europa skapade där bilden av ett farligare Ryssland än vad det var, och de ryggmärgsmässiga motreaktionerna kontrasterade inne i Ryssland den bild man behövde av en aggressiv och hotfull omvärld.                                                                                                                            ”Vi”, de Ortodoxa, mot det katolska eller ogudaktiga depraverat demokratiska Europa. Här spelade internationella sanktioner efter olika enligt mellanstatlig praxis rättsvidriga angrepp på Georgien och Ukraina in.                                                                                             I Ryssland kan ingen förstå upprördheten över att de tog tillbaka Krim, och det nära inland som krävs för direkt access, som Crustjev skänkte till Ukraina 1956 "då det inte hade någon betydelse".        
Nu när mottagaren, Ukraina, skulle gå över till "Fienden" var det ju inte mer än rätt att gåvan togs tillbaka.
Detta likt varje skilsmässa då familjeklenoderna, skänkta vid högtidsdagar måste återbördas, för det var ju inte en gåva "egentligen", utan bara stundens infall av bevis på uppskattning.                                    

De i väst som upprördes över tilltaget kan ju fundera över vad reaktionen skulle blivit om Cubanerna skulle försökt ta över kontrollen av Guantanamo, en av USA´s största flottbaser. Och...hur vi i väst skulle reagerat på agerandet.)

Sedan.                                                                                                   Skulle det visa sig att inte ens detta förhållande skulle kunna bestå. Skulle bluffen synas var det kört.                                                                                                 
Här spelade försynen presidenten i händerna. En spirande önskan hos några EU-motståndare i Storbritannien kunde, i samspel med Cambridge Analytica förmås driva missnöjet till en folkomröstning där spelet från Trollfabrikerna kunde förse båda sidor med vrångbilder, styra bort focus från det verkliga skeendet och i grunden starta nedmonteringen av världens största demokratiska handelsblock. EU.                                                                                                                                  
Detta på samma sätt som i stort sett all världens underrättelseverksamhet och politiska bevakning koncentrerades på "freds"-demonstrationerna som krävde väst efterföljd när Brezjnev efter en deklaration av ensidig fredssträvan drog bort mer än 200.000 trupp från Europa. Trupp som var en förutsättning för invasionen i Afghanistan. Det introverta perspektivet möjliggjorde invasionen då och gör idag att vi betraktar Ryssland inte bara som farligt utan även som en potent fiende.  
Allt under det att allt intresse är introvert Europeiskt.

Ryssland är en Failed State, med ett invånarantal på ca 140 miljoner, (mot Europas nära 500 miljoner) vilket dessutom ständigt minskar. Detta dels beroende på aborttal som överskrider födelsetalen, dels en medellivslängd under 70 år för män till följd av en kopiös alkoholkonsumtion. Vidare med den högsta andelen AIDS-fall utanför söder om Sahara.                                                               De har en ekonomi som är mindre än Italiens.
Men gamla reflexer styr vårt beteende och vi springer rakt i fällan.                                                             
Liksom USA gjorde i presidentvalet. (Även om den Ryska inverkan förmodligen hade en marginell inverkan).                                                                                              Det är i detta sammanhang intressant att studera kopplingar mellan företrädare för Cambridge Analytica, Brexitkampanjföreträdarna och företrädare för Trumpkampanjen, och sedan lägga till Trollfabrikernas konton och uppträdande på sociala media.

Enligt min uppfattning är vi rädda för fel saker.                                                                                                  Ryssland skall sättas på plats hårt och effektivt med Europeiska insatser.                                                                                                  Här måste till kombinerade underrättelseoperationer i kombination med sanktioner, och massivt understöd till inhemska demokratiska och liberala krafter.                                                                                  
Inte för att Ryssland är speciellt farliga militärt, (Läs de årliga rapporterna från det Brittiska International Institute for Strategick Studies. De talar sitt tydliga språk.) eller har någon ekonomi att backa den militär de har.                                                                                  Nej, för att de aktivt och medvetet undergräver den demokratiska samhällsutvecklingen i väst.
Hitintills har Europa sammantaget gått på det.                                    

Det måste bli slut med det.
Europa måste sluta vara rädda för den lilleputt som leker stormakt. De är som den lilla klick mobbare på skolgården som drar runt och ställer till djävulskap, tills någon sätter dem på plats. Om vi vill det är det bara att göra. Därutöver skall de inte ha mer uppmärksamhet än vad de förtjänar. 

För Sveriges speciella del är förhållandet litet annorlunda. Inklämt mellan Ryska intressesfären och litet försiktigt inbäddat i NATO ser vi ut som en variabel inom parantes i en ekvation. För att lösa en ekvation vill man börja med variabeln. Neutralisera eller lösa ut den.
Vi ligger geografiskt där vi ligger och även om Ryssland borde vara ett ickeproblem för Europa som helhet, så är det, det gränssättande och normerande för vår säkerhetspolitiska och försvarssituation. Inom parantesen.
Om det är något Ryssland varit bra på under senare år, när man inte har speciellt mycket ”brute force” att disponera på en global eller ens en europeisk arena, så är det en "alternativ strategi", påverkansoperationer och asymmetrisk krigföring.                                Detta är mer än nog för att dimensionera vårt försvar.
Gå med i NATO säger några.
Ok, fördubbla dagens försvarsanslag, vilket det kommer att krävas för ett medlemskap, redan nu och använd resurserna för egen/Nordisk nytta först.
Så kommer det andra naturligt sedan.

Det omvända blir nog ”obra”.                                                                                                                                                                       
Dixi.                                                                                                                                                                                    Jörgen Hansson

En internationell sammanslutning av extrema nationalister
Smaka på rubriken ovan. Förmodligen något av det mest motsägelsefulla man kan formulera. Trotts detta, är det en accelererande utveckling vi ser spelas upp framför våra ögon.
Men det stannar inte där.

Motsägelserna blir regel till exempel när Ungerns Premiärminister Viktor Orban och Italiens Inrikesminister Matteo Salvini bildar pakt mot EU. Båda har invandring som viktigaste och överordnad politisk profilfråga. Motsättningen består i att Salvini anser att EU skall ta emot och fördela de migranter som kommer till Italien över medelhavet, och Orban tvärvägar att ta emot en enda migrant.
Bara enade i val av konfliktområde och motståndare.

Donald Trump´s Fd chefsstrateg Steve Bannon, är i Europa med det uttalade syftet att förena de uttalade högerpartier som avvisar liberal demokrati som ledande samhällsskick. Det skall göras genom att vinna… demokratiska val.

I Stv debatten mellan Carl Bildt och Jimmie Åkesson före valet lyfte Åkesson en fråga som passerade obemärkt men som ställer motsägelsen på sin spets. Sammanfattat frågade han om Sverige skulle hylla EU-medlemskapet, om EU inom kort skulle komma att utgöras av länder med högernationalistiska ledningar i majoritet. Vi som hyllat EU, alla dess brister till trotts, som den kraft vilken skapat den längsta sammanhängande fredsperioden i Europas historia.

Alla vi har ”tänkt bort” ett alternativ där Eu skulle komma att styras av antidemokratiska nationalistpartier. Där Sveriges lagstiftning skulle då, på samma sätt som idag, underkastas EU direktiv, vilka då demonterar demokratin.  Plötsligt framstår EU som en ”vackertväder” konstruktion.

Framträdande, litet seniora, internationella politiker, likt Carl Bildt ovan, åker världen över och uttrycker sin harm över sakernas tillstånd och befarade utveckling. De ger, förtjänstfullt det skall tillstås, oroande analyser och skarpa uttalanden om risker med utvecklingen och behovet av en ändrad utveckling. EU´s talman Antonio Tajani uttalade sig om Steve Bannons aktiviteter att försöka störta EU, med att ”det är bättre om du är tyst”.

Ett gemensamt mönster framträder. De som har insikt inser, men tycks tro att man har att göra med någon desorientering. Något man, genom att tala såväl dem som är företrädare, som deras följare ”tillrätta”, kan korrigera.
Det verkar ha gått alla förbi att dessa högernationalistiska organisationer är oerhört välorganiserade. Tillvägagångsättet vittnar såväl om en djup kunskap om hjärnans funktioner, och därigenom hur budskap skall formuleras för att påverka våra känslor, därmed våra beteenden i grunden. Därtill besitter de en oerhört avancerad kunskap om hur olika grupper skall nås via sociala medier. Båda kompetenserna i nivå med, eller över, de främsta underrättelseverksamheterna i världen.

Vi måste börja att inse att det inte kommer att gå att tala dessa grupper och företrädare, eller ens deras följare ”tillrätta”. Tvärt om. Ju mer de utsätts för denna typ av förnumstiga tillrättavisningar från en överhet man inte bekänner sig till eller accepterar, desto mer övertygande kommer företrädarnas budskap och desto mer övertygade kommer följarna att bli.

Några av dessa advokater för den rådande världsordningen, måste göra sig omaket att likt Churchill och Roosevelt, då i strid med de förhärskande opinionerna i respektive land, möta dessa krafter med medel och metoder som är framgångsrika. Överlägsna motståndarna!
Dessa herrar gjorde inte sina historiska insatser för att det var lätt, utan för att det var nödvändigt. Deras insatser lade grunden för den samhällsordning samtliga våra nu levande generationer upplevt frukterna av. Nämligen det största välstånd mänskligheten någonsin upplevt.

Det är detta utmaningen omfattar. Att med all modern vetenskap och till buds stående teknik ta högerextremisterna på allvar, och ge människor, alla människor en möjlighet att genom egna val ta parti för en fortsatt öppen och välståndsskapande samhällsordning. Inte genom att förminska företrädarna eller förnedra följarna utan genom att ta hotet på alvar och möta det med verkningsfulla medel.

Här kommer, som så ofta tidigare i alla konflikter, underrättelsetjänsternas samlade kompetens att ställas inför de största utmaningar sedan 2:a V-kriget eller kalla kriget. Då som nu, i de demokratiska demokratiernas tjänst. För det måste vi till att börja med acceptera att det är, en potentiellt samhällsomstörtande konflikt i vardande.

De historiska kraftmätningarna ovan löstes till synes på stridsfältet eller demonstranternas torg. I verkligheten, genom en djup insikt i hur människor reagerar på olika budskap och ett massivt utnyttjande av datorgenererad informationsteknologi.
Det är dessa krafter som tagits över av högernationalisterna och därigenom, som så ofta genom historien, vänts mot de som tidigare framgångsrikt skapat och brukat dem.
Jörgen Hansson

Vi har inget annat att frukta, än fruktan själv
Uttalat av USA´s president Franklin D Roosevelt vid hans installationstal.
Meningen syftade till att få amerikanarna att lyfta blicken och se möjligheter i den djupa ekonomiska depression som rådde vid hans tillträde.
Det förmedlade en djup insikt att det är människor som skapar sin framtid. Den blir faktiskt just som vi bestämmer oss för.

Den uttalades till en befolkning som till största delen bestod av människor från jordens alla länder.
Människor som av en eller annan orsak sökt sig dit för att förverkliga sina egna drömmar. Den alldeles övervägande delen av befolkningen var första eller andra generationens invandrare. Bland annat, närmare en miljon invandrade svenskar.

Idag måste uttalandet skrivas om.
Vi har inget annat att frukta, än ledare som får oss att frukta andra människor.
I land efter land vinner despoter mark med det fullständigt historievidriga och kunskapsbefriade budskapet att andra människor är farliga.
Om de kommer från ett annat land måste de bort. Ut!
Om de bor i ett annat land bör de bekrigas.
Om inte med vapen så med handelshinder eller IT-attacker.

Man kan tycka vad man vill om USA, men denna blandning av människor från jordens alla hörn skapade, gilla det eller inte, en nation som har flest antal bästa universitet, flest antal Nobelpristagare, ger ut flest vetenskapliga rapporter, flest antal medaljer i, i stort sett alla idrotter.
Med ca 5% av jordens befolkning svarar de för ca 22% av global BNP. Listan kan göras längre och där finns också enorma problem att lyfta fram viket inte skall förnekas, men faktum kvarstår

Allt åstadkommit av invandrare på ett par generationer.

Det är inte människor det är fel på, inte ens från andra länder. Lär vi känna dem så är de oftast just som vi. Skapar sin egen lycka givet omständigheterna.
Läs Ola Larsmo´s Swede Hollow, om hur svenskar i de oländigaste områdena runt Chicago levde i början av 1900-talet. Vi skulle kalla det utanförskapsområde här idag.
Läst Per-Anders Fogelströms Stockholmssvit om de inflyttande människorna från främst Dalarna.
Likheterna är slående med de problem vilka ledare som vill få oss att frukta andra människor adresserar.

Allmänt har mänskligheten på ett par hundra år gått från ca 93% fattigdom till 7%. I hela världen. För hundra år sedan var det sannolikare att dö före fem års ålder än att bli 50 år. Tidigare dog ca 30 av Europas befolkning vart århundrade i krig. Nu dör mindre än 500.000 årligen. I hela världen! Genom EU har vi inte haft krig i Europa på 70 år. Det har aldrig tidigare hänt i Europas historia.

Tror någon att världens eller för den delen USA´s eller Europas utveckling är en slump? Nej det är ett odiskutabelt resultat av internationell handel och fritt kunskapsutbyte. Till stora delar en konsekvens av att människor flyttar, blandar sig, lär av varandra och skickar hem pengar och kunskaper för nya positiva utvecklingsprocesser. Allt till nytta för andra.

Att bryta ut effekterna av, i och för sig exceptionell, invandring några år och göra problemen generella är djupt ohederligt. Sett över tiden skulle Sverige varit avsevärt fattigare utan invandring.

Hur häpnadsväckande och otroligt det än kan verka, så var de första invandrana här för ca 8-tusen år sedan…inte svenskar. Det var människor som kom från andra delar av världen som vi i dag kallar länder. De tillhörde andra klaner, grupper och stammar. En utav Sveriges historiska glansperioder var Hansatiden. Ett Östersjöbasserat handelssamarbete. Hels vår stolta gruv- och järnbearbetningsindustri utvecklades av Belgiska Valoner.
Industriutvecklingen efter andra världskriget som skapade det välstånd vi har idag bygdes genom en världsunikt stor exportindustri. Internattionell handel. Och...gjordes möjlig genom invandrad arbetskraft.

Sanningen är att vi aldrig haft det bättre, varit friskare och tryggare.
Orsaken är den liberala demokratin, kunskapsrevolutionen och migrationen.
Trotts detta är vi räddare än någonsin.

I grunden inte på grund av andra människor, utan på grund av ledare som utpekar andra människor som farliga.

Därför har vi inget annat att frukta, än ledare som får oss att frukta andra människor.

Kärnkraft. Igen !(?)
Hur olika kraftfällt och intressen resen kan samverka för en nygammal teknik

Ingen med samhällsintresse har kunnat undgå att notera hur miljö-och energifrågan plötsligt kommit att rotera runt kärnkraften. En diskussion som kändes död för bara några månader sedan.
I grunden handlar det, som vanligt, om ekonomi.

Den minnesgode kommer ihåg telekomvisionären Jonas Birgersson som i slutet på 90-talet fick alla våra föreställningar om hur en etablerad affärsmodell , telefoni, att vändas upp-och ned. Detta när han kostaterade att i framtiden kommer inte telefoni att kosta per tidsenhet, tariff och avstånd utan utgöras av tillgänglighet genom abbonemang. Idag är det få som kommer ihåg specificerade telefonräkningar och prislistor i telefonkatalogerna. Det är få som ens kommer ihåg telefonkataloger. Omgörningen blev ett faktum som alla i branschen och dess kunder idag förhåller sig till.

Fossilbränsle - och transportindustrin i alla sina olika facetter är överlägset världens största affärssektor. För att förse en bil med bränsle krävs kolgruve-eller oljeborranläggningar. Processindustri i form av raffinaderier, transportlogistik från supertankers ned till oljelastbilar, samt pumpanläggningar med betalfunktioner. Det blir på något sätt logiskt att det man häller i tanken kostar (även om det alltid upplevs för dyrt) vad hela denna kedja av verksamhet gemensamt skapar.
Som världens största affärssektor, högteknologisk dessutom, har den genom årtionden ackumulerat världens största koncentration av investerat kapital.                                                                                   Investerat kapital kräver avkastning.                                                   
Oavsett vilken ideologisk syn man har på detta förhållande så har jag aldrig träffat någon som anser att dennes pension är onödigt hög.Faktum kvarstår, pensioner, såväl som all annan vinst, utgörs enbart av avkastning på investeringar.

Miljövänlig, fosilfri energiproduktion å sin sida är som Jonas Birgersson. När man väl byggt ett vindkraftverk en våg-eller tidvattenturbin, en solcellspanel så genererar anläggningen, utöver anläggningsinvestering och underhåll, energi utan löpande produktionskostnader. Investeringsbehovet i förhållande till avkastningen blir minimalt.
Därav följer att, skulle man, vilket naturligtvis är fullt möjligt, ersätta hela dagens fosilbränsle inustri med sol,-vind,- vatten och vätgas i den takt som skulle vara tekniskt industriellt möjlig, så skulle världsekonomin som vi känner den idag, haverera.                                                                                         Kolappsa.

Då avkastningen långsiktigt på gjorda investeringar i fossilbränleindustrins olika delar succesivt skulle utebli, skulle aktievärdet på dessa bolag sjunka drastiskt. Det skulle kortsiktigt vägas upp av produktion av miljövänliga anläggningar, men då dessa efter driftsättning levererar utan löpande produktion, Birgerssondoktrinen, kommer priset på energi i olika former genom internationell konkurrens drastiskt att minska.
Det långa talets korta mening är... världsekonomisk kolapps.              Naturligtvis skulle allt rätta till sig efterhand och med tidens hjälp, som alltid sker.                                                                                        Men kortsiktigt skulle depressionen på 30-talet förmodligen upplevas som en västanfläkt i jämförelse.

Man kan ju litet rått säga att vi har att välja mellan en långsiktig miljökolapps (som vi kanske med teknisk utveckling något litet kan lindra) genom fortsatt fossilberoende, eller en närtida ekonomisk kolapps genom snabb fosilfri miljöomställning.
Till detta skall läggas att världens bilpark på kort sikt kommer att utgöras av el eller el-vätgashybrider. Detta kommer, hur önskvärt det än är, att mångdubbla behovet av el samtidigt som efterfrågan på fosibränsle ebbar ut.

Var kommer då kärnkraften in i bilden?                                           Den blir på något sätt en gyllene medelväg. Modern kärnkraft till exempel i form av så kallade Bridreaktorer är, förutom att anläggningarna är ohyggligt dyra att bygga, en del av lösningen på hanteringen av det utbrända kärnbränsleavfall från äldre- och dagens kärnkraftanläggningar. Utöver detta är tiden från beslut till första elektronen i nätet lång. Upp emot 20 år.
Dessutom är det en industri som levererar energi genom löpande produktion till skillnad från sol- och vindanläggningarna.
På detta sätt kan dagens energijättar, styra över sina investerinag i kärnkrafts produktionsanläggningar paralellt med att dagens fossilbasserde fasas ut efterhand som tillgången på energi tillgodoses genom en mix av litet vind-och vatten och mycket kärnkraft.

Produktionen av billiga solceller och vindkraftverk ligger nu till sin huvuddel i Asien. Länder vilka försörjer sig själva med enorma mängder kolkraft. Skulle sol- och vind bli den snabba, globala lösningen så skulle den ekonomiska omgörningen av världsekonomin bli än mer brutal.
För oss ca 15% av världens befolkning i väst alltså.
Genom en massiv satsning på kärnkraft kan de ekonomiska fundamenten som vi känner dem idag, bevaras och miljöproblematiken över tid hanteras.
Detta bland annat genom att kärnkraftsanläggningarna suger upp det investeringskapital som frigörs när fossilbränsleanläggningarna avvecklas
Det är inte optimalt, men möjligt.  
Inte önskvärt men godtagbart.                                                          Som de flesta samhällslösningar.

För politiska partier som märker att dynamiken i debatten allt mer kommer att handla om miljöfrågor, och som saknar trovärdighet i miljödebatten genom att de negligerat dessa frågor i årtionden, kommer kärnkraftsalternativet som en räddare i nöden.
Så kan två av varandra (delvis) oberoende aktörer finna varandra för gemensam glädje och förhoppningsvis allmän samhällsnytta.
 
Jörgen Hansson
Helsingborg

Efter Islamska Staten
 
Hur hanterar man en imploderad stat, som med hundratals år gamla tankar som grund försökt påtvinga omvärlden sina ideal genom anfallskrig?

Med just dessa ideal har de tagit kvinnor som sexslavar. De har utan varje form av respekt, misshandlat och slumpvis avrättat manliga fångar. De har utfört attacker genom självmordsbombningar varhelst de kunnat, bland annat genom flygburna terrorattacker mot USA. De har vägrat att ge upp, trots det uppenbart utsiktslösa i en fortsatt kamp och grävt ned sig i underjordiska tunnlar för kommande dödliga attacker. De har blint trott på överhögheten från någon mytisk ledare, helt i avsaknad av verklighetsförankrad världsbild.
Finns några realistiska framtidsförutsättningar för dem som stått bakom eller har deltagit i dessa avskyvärda övergrepp? Eller är lösningarna enbart fördömanden, repression och exkludering?
 
Staten jag ovan kort redogör för är Japan under andra världskriget. Ibland är det bra att kasta om perspektiven. Beskrivningarna skulle kunna göras mycket utförligare. Exemplen på Japans övergrepp och inhumana djävulskap är överväldigande. Mitt syfte med denna jämförelse är inte att demonisera Japan, utan att visa på likheterna mellan IS och Japans uppträdande. Men framförallt hur Japan kom att utvecklas efter kriget.

Efter kapitulationen var det en allmän uppfattning att Japan skulle sona för sina brott. Inte minst av de länder i närområdet som fått lida oerhört under de barbariska ockupationerna. Ännu i dag är frågan om ersättning till kvinnliga sexslavar ett konfliktämne i Asien.
I USA internerades i stort sett alla med japansk bakgrund, under och långt efter kriget. Alla, utan urskillning - män, kvinnor och barn. De var skyldiga enbart genom sin anknytning. I efterhand vet vi vilka trauman det skapade, vilka kostnader det orsakade och den totala meningslösheten vad avser önskvärt resultat det ledde till.
 
Genom framförallt general Douglas MacArthurs förtjänst fick den kapitulerade staten en ny konstitution redan 1947 och därefter påbörjades ett intensivt arbete med att integrera Japan i världsekonomin. Ungefär på samma sätt som Marshallplanen för Europas återuppbyggnad. Det är i stort sett samma tankar som USA:s fd. försvarsminister general James Mattis förespråkade avseende dagens Mellanösternkonflikt.                                                                                                               
Tyvärr fick Mattis logik ge vika för Trumps retorik.
Oavsett vad vi tycker om det som hänt i Mellanöstern, går det inte att göra ogjort. Det som är vårt gemensamma ansvar nu är att korrigera de strukturer som ledde fram till eländet. Allt i syfte att undvika att det upprepas.

Vi vet vad som händer om man skuldbelägger och lägger förlamande restriktioner på ett folk. Det mest näraliggande exemplet är Tyskland efter första världskriget, där effekterna snabbt ledde till ett nytt krig.
Efter andra världskriget blev utfallet ett helt annat. Bland annat genom de omfattande avnazifieringsprogrammen i Tyskland, i kombination med massiv ekonomisk uppbackning och integration i världsekonomi, handel, högre utbildning, idrottsligt utbyte med mera.
 
Omvärlden och framförallt Europa kan nu välja vilken väg man skall slå in på. Den nuvarande administrationen i USA är på väg att dra sig ur såväl Mellanösternregionen som att vara Europas främste säkerhetspartner.
Problemet ligger på Europas tröskel. I linje med det uttalat större ansvarstagande av Europas länder för kontinentens säkerhet, måste detta hanteras på ett framsynt och erfarenhetsbaserat sätt.
Europas stater FÅR inte falla till föga för lättköpta vedergällningslösningar. Det kommer ofelbart att leda till framtida konflikter, flyktingsströmmar och regionala krig med stor spridningspotential. Vi har i närtid sett hur svårt det är att hantera detta på en gemensam europeisk nivå.

Ett resolut agerande i linje med det som erfarenhetsmässigt fungerar, kommer även att neutralisera de andra två potentiellt konfliktskapande aktörerna i regionen. Ryssland och Iran.                                                                                                                 
De är i varierande grad fallerande stater, med enormt korrumperade statsledningar och imploderade råvarubaserade ekonomier. Båda försöker vara regionala stormakter i syfte att förskjuta den inhemska opinionens fokus från inrikesproblemen.
 
Utöver detta kan en samverkan med storbrittanien om ett ”nytt” projekt aktivt bidra till att hålla ihop såväl Storbrittaniens ojämförligt överlägsna underättelsekpacitet visavi övriga europa parat med deras månghundraårika erfarenhet från regionen. Detta i en ambition att knyta nya europeiska band för gemensam framtida säkerhet.
 
Rätt hanterat kan ”Mellanösternsituationen” stå för ett utvecklingsmässigt under på några årtiondens sikt. Istället för att utgöra en generell rubrik för ändlösa konflikter.
 
Jörgen Hansson                                                                                                                                
 
 

Olämpligt beteende
Två ord som numera kommit att få en alldeles speciell betydelse.

Jag var på en filosofisk diskussionsafton om MeeToo i Helsingborg för en vecka sedan. Flera av deltagarna vittnade om det viktiga, det som alla vetat, nämligen (i huvudsak) männs övergrepp på kvinnor, vilket inte offentligheten velat kännas vid, numera var omöjligt att igonrera.
Anden är ute ur flaskan.
Den allmänna meningen var att ”alla egentligen vet var gränserna går”.
En man bland deltagarna varnade för ett samhällsklimat där ofentliga avrättningar, häxprocesser, finns i korten.
Anmärkningen passerade tämligen okommenterad.
Moderatorn, Martin Severinsson, ställde mot slutet den försåtliga frågan”vad skall vi göra nu?”
De tidigare tvärsäkra ställningstagandena blev påtagligt vaga.

Några dagar senare fick riksdagsmannen och förre jordbruksministern Eskil Erlandsson, mer uppmärksamhet än någonsin tidigare i sin politiska kariär. Olämpligt beteende!

Jag arbetade nära Eskil under några år på 90-talet.
Han var kommunalråd i Ljungby (c) och jag (m) i Alvesta. Vi utsågs att för kommunerna i Kronobergs län förhandla med Landstinget om formerna för den så kallade ÄDEL-reformen.
Utfallet blev bra och uppdraget graderades upp till SKL, Sveriges kommuner och landstings, riksnivå.
Han var finurlig Eskil.
Lågmält effektiv i det egentliga förhandlandet, men en skojfrisk kamrat i de mindre sälskapen.

Vi blev, av någon outgrundlig anledning, utsedda av en kombination av SIDA och Svenska strålskyddsinstitutet att följa med en delegation av kärnfysiker till Litauen för att studera Ignalina kärnkraftverk.
En liknande konstruktion som den i Tjernobyll. Bara mycket närmare Sverige. Förmodligen därav intresset.
Det var intressanta dagar.
Många formella mottagningar och möten på statsbesöksnivå. Vi bodde på hotell i huvudstdaden Vilnius.
Pompan till trotts var det en från Sovjet just frigjord stat.
Ont om Hotell så jag och Eskil delade rum.
Som vanligt eller på grund av de utländska gästernas närvaro, vad vet jag, var hotellkoridorerna fulla av prostituerade.
Vi sov ensamma i rummet Eskil och jag.
Varje natt.
Jag såg inte minsta antydan till olämpligt beteende.

Åter till nutiden.
En av de som anmält Eskils olämpliga beteende är riksdagledamoten (m) Cecilia Magnusson.
Jag och Cecilia var arbetskolegor i början på 90-talet.
Politiska tjänstemänn ansällda av moderaterna.
Vi träffades regelbundet.
Bland annat hade vi förmånen att följa presidentvalrörelsen i USA mellan George HW Bush och Bill Clinton, inbjudna av USIA. United State Information Agency.
Mycket resor.
Ansträngande program.
Besök i interiörer och vid enheter man bara kunnat drömma om med Vita huset som kronan på verket.
Stort ansvar att uppträda aktivt, engagerat OCH korrekt.
Handledda bland annat av den legendariske Generalkonsulen Arne Thoren.

Cecilia var, som alltid diskussionslysten.
Alldrig gick hon över någon gräns där värdar eller arrangörer kunnat uppfatta orättfärdig kritik. Trotts att det var mycket som var annorlunda och ibland litet svårt att ta till sig ur vårt perspektiv. Hon var helt klart omdömmesgill.

Nu skall två av mig personligen längre tillbaka upplevt mycket hedervärda personers trovärdighet bedömmas.
Den ene är prisgiven på förhand oavsett vad den stundande rättsprocessen ger vid handen. De många berättelserna, utöver Cecilias, utgår jag ifrån, likaledes trovärdiga anmälare väger ovillkorligen till Eskills nackdel.
På frågan om varför inte centerpartiet polisanmält det inträffade när ledningen fått kännedom om det inträffade, deklarerade partisekreteraren att ”det är inte partiets uppgift”.

Nyliigen meddelades det att förre finansministern Per Nuder tvingas lämna sitt ordförandeskap i styrelsen för bolaget Skistar, på grund av olämpligt beteende.
I en telefonintervju i nyhetssändning deklarerade Nuder i falsett att han inte gjort något olämpligt. Anklagelserna var, enligt honom, grundlösa och ett sätt från huvudägarna att bli av med honom som ordförande i bolagets styrelse.
Jag har alldrig träffat Per Nuder.
Om han eller belackarna har rätt undandrar sig min bedömning. Helt klart är dock, att oavsett vad som verkligen skett så är han, rätt eller fel, helkörd.

Enligt P1: nyheter för ett par dagar sedan befanns att en kvinna i Malmö som anmält sig utsatt för gruppvåldtäkt, efter polisutredning vara en bedragare.
Anmälningen om övergreppet skedde i tiden när en våg av liknande övergrepp anmäldes i staden. Motivet för den oriktiga polisanmälan är oklart. Klart är att oavsett om övergreppet skett eller inte så är det förmodligen allmänt känt att polisanmällan av ett sådant (påstått) brott resulterar i en helvetisk tillvaro för anmälaren.
Likväl skedde det.

Tillbaka till förra veckans MeeToo diskussion. Ja, alla, med små variationer, vet var gränserna går.
Men det är här det börjar blir svårt.

För, trotts att vi gärna vill vara tänkande och rattionella individer, så styrs vårt beteende till stora delar av känslor.
Signalsubstanser fälls ut i olika delar av hjärnan och vi reagerar.
Vi blir kära, glada, ledsna, kåta och förbannade.
Inte för att vi vill det eller för att det är rattionellt eller ens oftast till vår fördel.
Utan för att vi nu en gång för alla är skapta så.
Det är nedärvda beteenden.
Normer, utbildning och samhällsvärderingar påverkar, men bara intill en viss gräns.

Vi har nog alla, handen på hjärtat, gjort något som vi på djupet av vårt förnuft och kunskap i normalfallet skulle tagit avstånd från.
Och i efterhand förbannat samt ångrat.
För det mesta passerar det i livets virvlar och strömmar, men iband blir det fel. Duktigt fel. Käpprätt åt helvete fel.

Ett exempel från den tiden när jag lärde känna och arbetade med Eskil och Cecilia kom jag temporärt att arbeta nära en av Sveriges då mest uppburna åklagare, tillika riksdagsledamot.
Jag väljer här att i det fortsatta utelämna hans namn.
Han uppbar litet rockstjärnestatus efter att ha sytt in ett stort knarksyndikat och begåvad med en filmstjärnelock, var vi nog många som skulle satt en peng på honom som justitieminister efter valet 91.
Notera att detta var en av Sveriges mest lagkunniga personer med en erkänt god handel och vandel.
Nu hände det sig så, som det gör i många förhållanden att hans fru träffat en annan och ville skiljas. Åklagaren/riksdagsledamoten tappade i sittuationen all, absolut all, sin rationalitet och började att på olika sätt trakasera sin hustru och hennes nye partner.
Det gick så långt att tilltagen polisanmäldes och han fäldes.

Resultat.
Kariär, anseende och framtid, allt borta.
För att han var okunnig om var gränserna gick? Icke!
För att han inte förstod konsekveserna av sitt handlande? Otvetydigt nej!
Allt intelekt och alla detaljkunskaper om rätt- och fel, samt var gränserna gick och konsekvenser och de oundgängliga resultaten till trotts så tog känslorna överhand.

Varje fall här ovan uppräknat är en tragedi.
Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det någon känner och uppfattar som en kränkning är naturligtvis det i dennes värld, oavsett vad rättshandläggning resulterar i.
Samtidigt vet vi att denna typ av ärenden för rättssystemet är något av det svåraste att rätt klarlägga och reglera.
Därutöver skall till svårigheterna med att klarlägga vad som (oftast) skett i enrum, läggas problematiken med uppenbart påhittade övergrepp.

Svaret på slutfrågan från MeeToo seminariet” vad skall vi göra nu då”, måste bli;
- Alla,absolut alla övergrepp SKALL ovillkorligen polisanmälas.
Av den som utsatts eller den som i någon ansvarig ställning får kännedom om ett fall.
- Samt ingen, ingen skall hängas ut offentligt före avslutad utredning och/eller avkunnad dom.

Så fungerar en rättsstat och detta är till gagn inte minst för de utsatta som i sin förtvivlan över det skedda skall veta att rättssystemet fungerar.

Senaste valrörelsen, litet som 1:a världskriget

1:a världskriget utkämpades med nya vapen och metoder inom ramen för ett gammal världsbild. Efter fredsslutet visste egentligen ingen vem som vunnit, förlorat eller varför. Efter krigsslutet utbredde sig ett stort vakuum där alla tidigare auktoriteter hade svårt att orientera sig.

Senaste valrörelsen utspelade sig mellan politiska konstellationer som ingen, inte ens de inblandade, trodde skulle ha någon verklig betydelse efter valet.

Sociala medier och olika former av massmedia kom att istället för partierna själva, skapa den kontext i vilken valrörelsen utspelades. Alla partiledare uppträdde kontinuerligt i någon av dessa forums arrangerad debatt. Där upprepande intill trötthetens eller löjets gräns (stryk det som inte önskas) samma innehållslösa och till inte förpliktigande fraser.

Någon som kommer ihåg något vallöfte av relevans?

Så kom då valresultatet efter vilket alla inblandade, med en likartad liturgi om än med litet varierande motiveringar utropade sig till segrare. Detta inför en i bästa fall likgiltig menighet, men de som där och då kunde uppbåda något engagemang funderade redan över fortsättningen.
Det bedövande vakuumet inträdde och har nu varat i snart tre månader.

I vakuumet utspelar sig vad som bäst kan liknas vid en teatral ”sängkammarfars”. Ledare för olika partier som före valet svor varandra evig (nåja) trohet, vandrar i media in och ut ur verkliga eller imaginära dörrar vilka man verbalt slår och smäller i.

Talmannen har gått från att vara en rituell process skötare, till någon som alla dessa politiska företrädare som före valet sökte ansvaret för att ”regera”, har abdikerat inför. På något sätt framstår han som ANSVARIG för att skapa en regering. Inte den procedur- och formalia ansvarige han enligt regeringsformen är.
Bilden av en svans som viftar på hunden blir tydlig.

Istället hänvisar dessa ”mandom och morske män” och någon kvinna, alla frågor som har med själva regeringsbildandet att göra till honom. Detta, när frågan ”vad händer nu?” kommer på tal igen efter ytterligare ett misslyckande. Partiföreträdarna tycks ha fått för sig att regera är ett läggspel där makten skall sökas genom minsta gemensam nämnare. Misslyckat? Igen? Ta det med talmannen. ”Don´t put the blame on me”!
Bilden av Mony Phytons ”The life of Brian”, där ansvaret flyttas till den stenade genom ett gemensamt återupprepat ”him, Him. HIM!”, kommer för mig.

Centerns Annie Lööf tycks i allt sitt krumbuktande ha förväxlat aktivitet, med förmåga och insikt. Hon skulle sondera utifrån sakfrågor minsann. Detta istället för fokus på statsministerposten och såg därigenom ”andra” möjligheter. Vem försökte hon lura med detta? Trodde hon på fullt alvar att det var någon av de berörda som INTE var till 100% uppdaterad på de övriga partiernas ståndpunkt i olika sakfrågor? Vi har ju just haft en valrörelse, innehållslös det skall tillstås, men de olika partiernas positioner kunde inte gått någon förbi. Mer än möjligen Annie Lööf.

Försök frammana bilden. Annie kommer in till Löfven eller Kristersson och säger, ”Har du tänkt på att m / s kanske skulle kunna dela denna er uppfattning i denna sakfrågan utan att ni vet om det?” Patetiskt!
Efter att ha röstat ”rött” till den statsministerkandidat hon försvurit sig till hela valrörelsen, så harmades hon i sitt innersta att ingen av s / m skulle kunna rösta ”gult” för valrörelsens den andra av huvudmotståndare. I och med detta språkbruk reducerades även regeringsbildandet plötsligt till färgkombinationer. Litet som i kvasiledarskapsböckerna ”Omgiven av idioter” med flera. Trams!

Kan det bli banalare?
Och, kunde ingen politisk reporter ställt den uppenbara frågan ”Vilken sakfråga inbillar du dig innehåller en okänd dimension för motståndaren?” Detta i stället för att naivt spekulera om hon hade ”ett ess i rockärmen”.

Min analys är tyvärr att nuvarande vakuum inte kommer att lösas genom en mogen och insiktsfull analys av läget. Insikten att det är en förkrossande borgerlig majoritet i riksdagen.
Partiers uppgift, hyperkondencerat, är att formulera politiken, vinna val och skapa majoritet för genomförande av politiken. Den borgerliga regeringsförklaring som Ulf Kristersson skulle kunna presentera skulle i allt väsentligt kunna genomföras. Det är det som är politik.

Att söka stöd för en uppfattning och därefter så långt som möjligt få gehör för densamma så att den blir beslut. Lag.

Att förfasa sig över ett SD stöd i riksdagens omröstningar är billigt publikfrieri, men framförallt en bristande insikt om på vilka arenor man skall utkämpa vilka slag.

Jag vill vara tydlig med att jag i grunden tar avstånd från det mesta SD står för. Allt ifrån deras människosyn, till deras inskränkta förhållande till internationellt samarbete, över till deras förakt för den liberala demokratin. Men… det devalverar inte värdet på deras röster för sunt borgerliga förslag.
För… de är inne i riksdagen.
Vill man göra något åt det sakförhållandet skall man vinna över dem, reducera dem, i valrörelser.
Om man misslyckas med det får man böja sig för ett av två faktum: '
- Antingen har de rätt i sak, i vart fall i de väljares begreppsvärld som röstat på dem;
- Eller så hade de bättre argument. Oavsett vilket så är riksdagen och striden om regeringsmakten INTE ett forum att kompensera för det misslyckandet.

Nu skall de utnyttjas så långt det går för att genomföra en för landet sund politik.
På det sättet tvingas de också att i verkligheten ta ställning i viktiga sakfrågor.

Politik är, enligt min egen erfarenhet, ytterligt sällan val mellan rätt och fel. Det är en ständig avvägning mellan motstridiga intressen. Där det oavsett vilken ställning man än intar i en sakfråga, alltid finns en opinion emot.

Att kompensera för misslyckanden i valrörelsen visavi SD genom att försöka neutralisera dem i riksdagen, med en förlamad regeringsmakt som följd, är inte bara felaktigt i sak. Det är dessutom dumt. Dumt då det ger dem möjligheten att distansera sig från konsekvenser av i stort sett alla beslut och därmed alltid få en möjlighet att liera sig med den alltid, i alla beslut närvarande missnöjda opinionen. Dubbelfel alltså.

Min värsta farhåga är att klarsyn inte skall komma att lösa upp nuvarande vakuum. Istället likt förhållandena efter 1:a V-kriget måste det lösas i en ny drabbning. Där kommer SD att dansa på övriga partiers gemensamma misslyckandes grav. Risken föreligger uppenbart då, att de liksom jag, vilka före senaste valet förutspådde SD som största parti skall bli sannspådda. Vi hade fel men kan komma att får rätt. Det är INTE en upprättelse jag önskar.

Så, se nu för böveln till att samla ihop borgerligheten. Regera kraftfullt och framsynt.

Avlöva därmed SD sin särställning inför nästa ordinarie val. Utnyttja därigenom den svaghet alla populistpartier har inneboende då de av opportuna skäl återkommande kommer att rösta mot bättre vetande.

Det är en investering i väljarnas förtroende, i de viktiga beslut som måste tas inför de stora samhällsomställningar som väntar runt hörnet samt en investering i ett reducerat SD i nästa val.

Det omvända kommer i framtiden tyvärr, riskera att visa sig vara förödande.

Jörgen Hansson

Det är många resonemang om Ryssland och dess (stor)maktsambitioner dessa dagar.
Mycket är sanningen.  Men... inte hela sanningen.
På något sätt lyckas det ofta bli dubbelfel.

Jag vill komplettera och delvis nyansera bilden något.                                                                                         
Först generellt och sedan för Sveriges del.
Ryssland efter Sovjet och Boris Jeltsin var totalt slaget i spillror. I i stort sett alla avseenden. "Väst" kunde gjort mer för att stödja de liberala och demokratiska krafterna. I stället talades det ständigt om "Seger" över fienden. Utförsäljningen av de statliga bolagen var fullständigt feltänkt, och utförligt beskrivet av i t.ex "Mitt krig mot Putin" av Bill Browder. I detta läget tog Putin över. Vi kan i dag konstatera att det långsiktiga resultatet av hans långa maktinnehav, i stort sett på alla plan, åtminstone ur ett "västligt" perspektiv är en "Faield state".
En oligarkdriven kleptokrati. Men...läget när han tog över, var så nära total samhällskollaps man kan komma. Genom att alliera sig med de oligarker som i de flesta fall lurat eller på andra sätt roffat åt sig ägandet av enorma tillgångar i kölvattnet av Sovjetstatens upplösning, så kunde han/de börja en åternormalisering av vardagslivet för huvuddelen av den Ryska befolkningen.
Oligarker som visade aspiration för att utmana presidenten fick känna på sin egen medicin uppbackat av hela den genomkorrumperade statsapparatens kraft.
Men i längden skulle naturligtvis inte hela befolkningen låta sig nöja med varor i butikerna och stigande reallöner. Framförallt inte när de flesta via digitala medier, mer eller mindre fritt, kunde ta del av omvärldens utveckling. Som den gamle KBG-chef han var insåg han vissa fakta och vidtog mått och steg.

Först.                                                                                                    Nationell identitet måste återupprättas.                                                För att skapa ett "Vi" måste man först skapa ett "Dom".                                                                                     
Myten om den hämndlystna och aggressiva omvärlden måste (åter)skapas.

Därefter.                                                                                                Detta mytbygge räcker inte i längden.                                                                                                 Väst måste "luras" att faktiskt börja hota Rhodina. Några vapen eller militära resurser stod egentligen inte tillbuds. Men... att använda de tekniker för subversiv och undergrävande verksamhet, använda i alla konflikter kostade inte så mycket.                                                                                                  Statligt kontrollerade "Trollfabriker" nyhetskanaler som SPUTNIK och en stark kontroll av inhemsk media åstad kom två saker.
Påverkansoperationer i, framförallt och i första hand Europa skapade där bilden av ett farligare Ryssland än vad det var, och de ryggmärgsmässiga motreaktionerna kontrasterade inne i Ryssland den bild man behövde av en aggressiv och hotfull omvärld.                                                                                                                            ”Vi”, de Ortodoxa, mot det katolska eller ogudaktiga depraverat demokratiska Europa. Här spelade internationella sanktioner efter olika enligt mellanstatlig praxis rättsvidriga angrepp på Georgien och Ukraina in.                                                                                             I Ryssland kan ingen förstå upprördheten över att de tog tillbaka Krim, och det nära inland som krävs för direkt access, som Crustjev skänkte till Ukraina 1956 "då det inte hade någon betydelse".        
Nu när mottagaren, Ukraina, skulle gå över till "Fienden" var det ju inte mer än rätt att gåvan togs tillbaka.
Detta likt varje skilsmässa då familjeklenoderna, skänkta vid högtidsdagar måste återbördas, för det var ju inte en gåva "egentligen", utan bara stundens infall av bevis på uppskattning.                                    

De i väst som upprördes över tilltaget kan ju fundera över vad reaktionen skulle blivit om Cubanerna skulle försökt ta över kontrollen av Guantanamo, en av USA´s största flottbaser. Och...hur vi i väst skulle reagerat på agerandet.)

Sedan.                                                                                                   Skulle det visa sig att inte ens detta förhållande skulle kunna bestå. Skulle bluffen synas var det kört.                                                                                                 
Här spelade försynen presidenten i händerna. En spirande önskan hos några EU-motståndare i Storbritannien kunde, i samspel med Cambridge Analytica förmås driva missnöjet till en folkomröstning där spelet från Trollfabrikerna kunde förse båda sidor med vrångbilder, styra bort focus från det verkliga skeendet och i grunden starta nedmonteringen av världens största demokratiska handelsblock. EU.                                                                                                                                  
Detta på samma sätt som i stort sett all världens underrättelseverksamhet och politiska bevakning koncentrerades på "freds"-demonstrationerna som krävde väst efterföljd när Brezjnev efter en deklaration av ensidig fredssträvan drog bort mer än 200.000 trupp från Europa. Trupp som var en förutsättning för invasionen i Afghanistan. Det introverta perspektivet möjliggjorde invasionen då och gör idag att vi betraktar Ryssland inte bara som farligt utan även som en potent fiende.  
Allt under det att allt intresse är introvert Europeiskt.

Ryssland är en Failed State, med ett invånarantal på ca 140 miljoner, (mot Europas nära 500 miljoner) vilket dessutom ständigt minskar. Detta dels beroende på aborttal som överskrider födelsetalen, dels en medellivslängd under 70 år för män till följd av en kopiös alkoholkonsumtion. Vidare med den högsta andelen AIDS-fall utanför söder om Sahara.                                                               De har en ekonomi som är mindre än Italiens.
Men gamla reflexer styr vårt beteende och vi springer rakt i fällan.                                                             
Liksom USA gjorde i presidentvalet. (Även om den Ryska inverkan förmodligen hade en marginell inverkan).                                                                                              Det är i detta sammanhang intressant att studera kopplingar mellan företrädare för Cambridge Analytica, Brexitkampanjföreträdarna och företrädare för Trumpkampanjen, och sedan lägga till Trollfabrikernas konton och uppträdande på sociala media.

Enligt min uppfattning är vi rädda för fel saker.                                                                                                  Ryssland skall sättas på plats hårt och effektivt med Europeiska insatser.                                                                                                  Här måste till kombinerade underrättelseoperationer i kombination med sanktioner, och massivt understöd till inhemska demokratiska och liberala krafter.                                                                                  
Inte för att Ryssland är speciellt farliga militärt, (Läs de årliga rapporterna från det Brittiska International Institute for Strategick Studies. De talar sitt tydliga språk.) eller har någon ekonomi att backa den militär de har.                                                                                  Nej, för att de aktivt och medvetet undergräver den demokratiska samhällsutvecklingen i väst.
Hitintills har Europa sammantaget gått på det.                                    

Det måste bli slut med det.
Europa måste sluta vara rädda för den lilleputt som leker stormakt. De är som den lilla klick mobbare på skolgården som drar runt och ställer till djävulskap, tills någon sätter dem på plats. Om vi vill det är det bara att göra. Därutöver skall de inte ha mer uppmärksamhet än vad de förtjänar. 

För Sveriges speciella del är förhållandet litet annorlunda. Inklämt mellan Ryska intressesfären och litet försiktigt inbäddat i NATO ser vi ut som en variabel inom parantes i en ekvation. För att lösa en ekvation vill man börja med variabeln. Neutralisera eller lösa ut den.
Vi ligger geografiskt där vi ligger och även om Ryssland borde vara ett ickeproblem för Europa som helhet, så är det, det gränssättande och normerande för vår säkerhetspolitiska och försvarssituation. Inom parantesen.
Om det är något Ryssland varit bra på under senare år, när man inte har speciellt mycket ”brute force” att disponera på en global eller ens en europeisk arena, så är det en "alternativ strategi", påverkansoperationer och asymmetrisk krigföring.                                Detta är mer än nog för att dimensionera vårt försvar.
Gå med i NATO säger några.
Ok, fördubbla dagens försvarsanslag, vilket det kommer att krävas för ett medlemskap, redan nu och använd resurserna för egen/Nordisk nytta först.
Så kommer det andra naturligt sedan.

Det omvända blir nog ”obra”.                                                                                                                                                                       
Dixi.                                                                                                                                                                                    Jörgen Hansson

En internationell sammanslutning av extrema nationalister
Smaka på rubriken ovan. Förmodligen något av det mest motsägelsefulla man kan formulera. Trotts detta, är det en accelererande utveckling vi ser spelas upp framför våra ögon.
Men det stannar inte där.

Motsägelserna blir regel till exempel när Ungerns Premiärminister Viktor Orban och Italiens Inrikesminister Matteo Salvini bildar pakt mot EU. Båda har invandring som viktigaste och överordnad politisk profilfråga. Motsättningen består i att Salvini anser att EU skall ta emot och fördela de migranter som kommer till Italien över medelhavet, och Orban tvärvägar att ta emot en enda migrant.
Bara enade i val av konfliktområde och motståndare.

Donald Trump´s Fd chefsstrateg Steve Bannon, är i Europa med det uttalade syftet att förena de uttalade högerpartier som avvisar liberal demokrati som ledande samhällsskick. Det skall göras genom att vinna… demokratiska val.

I Stv debatten mellan Carl Bildt och Jimmie Åkesson före valet lyfte Åkesson en fråga som passerade obemärkt men som ställer motsägelsen på sin spets. Sammanfattat frågade han om Sverige skulle hylla EU-medlemskapet, om EU inom kort skulle komma att utgöras av länder med högernationalistiska ledningar i majoritet. Vi som hyllat EU, alla dess brister till trotts, som den kraft vilken skapat den längsta sammanhängande fredsperioden i Europas historia.

Alla vi har ”tänkt bort” ett alternativ där Eu skulle komma att styras av antidemokratiska nationalistpartier. Där Sveriges lagstiftning skulle då, på samma sätt som idag, underkastas EU direktiv, vilka då demonterar demokratin.  Plötsligt framstår EU som en ”vackertväder” konstruktion.

Framträdande, litet seniora, internationella politiker, likt Carl Bildt ovan, åker världen över och uttrycker sin harm över sakernas tillstånd och befarade utveckling. De ger, förtjänstfullt det skall tillstås, oroande analyser och skarpa uttalanden om risker med utvecklingen och behovet av en ändrad utveckling. EU´s talman Antonio Tajani uttalade sig om Steve Bannons aktiviteter att försöka störta EU, med att ”det är bättre om du är tyst”.

Ett gemensamt mönster framträder. De som har insikt inser, men tycks tro att man har att göra med någon desorientering. Något man, genom att tala såväl dem som är företrädare, som deras följare ”tillrätta”, kan korrigera.
Det verkar ha gått alla förbi att dessa högernationalistiska organisationer är oerhört välorganiserade. Tillvägagångsättet vittnar såväl om en djup kunskap om hjärnans funktioner, och därigenom hur budskap skall formuleras för att påverka våra känslor, därmed våra beteenden i grunden. Därtill besitter de en oerhört avancerad kunskap om hur olika grupper skall nås via sociala medier. Båda kompetenserna i nivå med, eller över, de främsta underrättelseverksamheterna i världen.

Vi måste börja att inse att det inte kommer att gå att tala dessa grupper och företrädare, eller ens deras följare ”tillrätta”. Tvärt om. Ju mer de utsätts för denna typ av förnumstiga tillrättavisningar från en överhet man inte bekänner sig till eller accepterar, desto mer övertygande kommer företrädarnas budskap och desto mer övertygade kommer följarna att bli.

Några av dessa advokater för den rådande världsordningen, måste göra sig omaket att likt Churchill och Roosevelt, då i strid med de förhärskande opinionerna i respektive land, möta dessa krafter med medel och metoder som är framgångsrika. Överlägsna motståndarna!
Dessa herrar gjorde inte sina historiska insatser för att det var lätt, utan för att det var nödvändigt. Deras insatser lade grunden för den samhällsordning samtliga våra nu levande generationer upplevt frukterna av. Nämligen det största välstånd mänskligheten någonsin upplevt.

Det är detta utmaningen omfattar. Att med all modern vetenskap och till buds stående teknik ta högerextremisterna på allvar, och ge människor, alla människor en möjlighet att genom egna val ta parti för en fortsatt öppen och välståndsskapande samhällsordning. Inte genom att förminska företrädarna eller förnedra följarna utan genom att ta hotet på alvar och möta det med verkningsfulla medel.

Här kommer, som så ofta tidigare i alla konflikter, underrättelsetjänsternas samlade kompetens att ställas inför de största utmaningar sedan 2:a V-kriget eller kalla kriget. Då som nu, i de demokratiska demokratiernas tjänst. För det måste vi till att börja med acceptera att det är, en potentiellt samhällsomstörtande konflikt i vardande.

De historiska kraftmätningarna ovan löstes till synes på stridsfältet eller demonstranternas torg. I verkligheten, genom en djup insikt i hur människor reagerar på olika budskap och ett massivt utnyttjande av datorgenererad informationsteknologi.
Det är dessa krafter som tagits över av högernationalisterna och därigenom, som så ofta genom historien, vänts mot de som tidigare framgångsrikt skapat och brukat dem.
Jörgen Hansson

Vi har inget annat att frukta, än fruktan själv
Uttalat av USA´s president Franklin D Roosevelt vid hans installationstal.
Meningen syftade till att få amerikanarna att lyfta blicken och se möjligheter i den djupa ekonomiska depression som rådde vid hans tillträde.
Det förmedlade en djup insikt att det är människor som skapar sin framtid. Den blir faktiskt just som vi bestämmer oss för.

Den uttalades till en befolkning som till största delen bestod av människor från jordens alla länder.
Människor som av en eller annan orsak sökt sig dit för att förverkliga sina egna drömmar. Den alldeles övervägande delen av befolkningen var första eller andra generationens invandrare. Bland annat, närmare en miljon invandrade svenskar.

Idag måste uttalandet skrivas om.
Vi har inget annat att frukta, än ledare som får oss att frukta andra människor.
I land efter land vinner despoter mark med det fullständigt historievidriga och kunskapsbefriade budskapet att andra människor är farliga.
Om de kommer från ett annat land måste de bort. Ut!
Om de bor i ett annat land bör de bekrigas.
Om inte med vapen så med handelshinder eller IT-attacker.

Man kan tycka vad man vill om USA, men denna blandning av människor från jordens alla hörn skapade, gilla det eller inte, en nation som har flest antal bästa universitet, flest antal Nobelpristagare, ger ut flest vetenskapliga rapporter, flest antal medaljer i, i stort sett alla idrotter.
Med ca 5% av jordens befolkning svarar de för ca 22% av global BNP. Listan kan göras längre och där finns också enorma problem att lyfta fram viket inte skall förnekas, men faktum kvarstår

Allt åstadkommit av invandrare på ett par generationer.

Det är inte människor det är fel på, inte ens från andra länder. Lär vi känna dem så är de oftast just som vi. Skapar sin egen lycka givet omständigheterna.
Läs Ola Larsmo´s Swede Hollow, om hur svenskar i de oländigaste områdena runt Chicago levde i början av 1900-talet. Vi skulle kalla det utanförskapsområde här idag.
Läst Per-Anders Fogelströms Stockholmssvit om de inflyttande människorna från främst Dalarna.
Likheterna är slående med de problem vilka ledare som vill få oss att frukta andra människor adresserar.

Allmänt har mänskligheten på ett par hundra år gått från ca 93% fattigdom till 7%. I hela världen. För hundra år sedan var det sannolikare att dö före fem års ålder än att bli 50 år. Tidigare dog ca 30 av Europas befolkning vart århundrade i krig. Nu dör mindre än 500.000 årligen. I hela världen! Genom EU har vi inte haft krig i Europa på 70 år. Det har aldrig tidigare hänt i Europas historia.

Tror någon att världens eller för den delen USA´s eller Europas utveckling är en slump? Nej det är ett odiskutabelt resultat av internationell handel och fritt kunskapsutbyte. Till stora delar en konsekvens av att människor flyttar, blandar sig, lär av varandra och skickar hem pengar och kunskaper för nya positiva utvecklingsprocesser. Allt till nytta för andra.

Att bryta ut effekterna av, i och för sig exceptionell, invandring några år och göra problemen generella är djupt ohederligt. Sett över tiden skulle Sverige varit avsevärt fattigare utan invandring.

Hur häpnadsväckande och otroligt det än kan verka, så var de första invandrana här för ca 8-tusen år sedan…inte svenskar. Det var människor som kom från andra delar av världen som vi i dag kallar länder. De tillhörde andra klaner, grupper och stammar. En utav Sveriges historiska glansperioder var Hansatiden. Ett Östersjöbasserat handelssamarbete. Hels vår stolta gruv- och järnbearbetningsindustri utvecklades av Belgiska Valoner.
Industriutvecklingen efter andra världskriget som skapade det välstånd vi har idag bygdes genom en världsunikt stor exportindustri. Internattionell handel. Och...gjordes möjlig genom invandrad arbetskraft.

Sanningen är att vi aldrig haft det bättre, varit friskare och tryggare.
Orsaken är den liberala demokratin, kunskapsrevolutionen och migrationen.
Trotts detta är vi räddare än någonsin.

I grunden inte på grund av andra människor, utan på grund av ledare som utpekar andra människor som farliga.

Därför har vi inget annat att frukta, än ledare som får oss att frukta andra människor.