Olämpligt beteende
Två ord som numera kommit att få en alldeles speciell betydelse.

Jag var på en filosofisk diskussionsafton om MeeToo i Helsingborg för en vecka sedan. Flera av deltagarna vittnade om det viktiga, det som alla vetat, nämligen (i huvudsak) männs övergrepp på kvinnor, vilket inte offentligheten velat kännas vid, numera var omöjligt att igonrera.
Anden är ute ur flaskan.
Den allmänna meningen var att ”alla egentligen vet var gränserna går”.
En man bland deltagarna varnade för ett samhällsklimat där ofentliga avrättningar, häxprocesser, finns i korten.
Anmärkningen passerade tämligen okommenterad.
Moderatorn, Martin Severinsson, ställde mot slutet den försåtliga frågan”vad skall vi göra nu?”
De tidigare tvärsäkra ställningstagandena blev påtagligt vaga.

Några dagar senare fick riksdagsmannen och förre jordbruksministern Eskil Erlandsson, mer uppmärksamhet än någonsin tidigare i sin politiska kariär. Olämpligt beteende!

Jag arbetade nära Eskil under några år på 90-talet.
Han var kommunalråd i Ljungby (c) och jag (m) i Alvesta. Vi utsågs att för kommunerna i Kronobergs län förhandla med Landstinget om formerna för den så kallade ÄDEL-reformen.
Utfallet blev bra och uppdraget graderades upp till SKL, Sveriges kommuner och landstings, riksnivå.
Han var finurlig Eskil.
Lågmält effektiv i det egentliga förhandlandet, men en skojfrisk kamrat i de mindre sälskapen.

Vi blev, av någon outgrundlig anledning, utsedda av en kombination av SIDA och Svenska strålskyddsinstitutet att följa med en delegation av kärnfysiker till Litauen för att studera Ignalina kärnkraftverk.
En liknande konstruktion som den i Tjernobyll. Bara mycket närmare Sverige. Förmodligen därav intresset.
Det var intressanta dagar.
Många formella mottagningar och möten på statsbesöksnivå. Vi bodde på hotell i huvudstdaden Vilnius.
Pompan till trotts var det en från Sovjet just frigjord stat.
Ont om Hotell så jag och Eskil delade rum.
Som vanligt eller på grund av de utländska gästernas närvaro, vad vet jag, var hotellkoridorerna fulla av prostituerade.
Vi sov ensamma i rummet Eskil och jag.
Varje natt.
Jag såg inte minsta antydan till olämpligt beteende.

Åter till nutiden.
En av de som anmält Eskils olämpliga beteende är riksdagledamoten (m) Cecilia Magnusson.
Jag och Cecilia var arbetskolegor i början på 90-talet.
Politiska tjänstemänn ansällda av moderaterna.
Vi träffades regelbundet.
Bland annat hade vi förmånen att följa presidentvalrörelsen i USA mellan George HW Bush och Bill Clinton, inbjudna av USIA. United State Information Agency.
Mycket resor.
Ansträngande program.
Besök i interiörer och vid enheter man bara kunnat drömma om med Vita huset som kronan på verket.
Stort ansvar att uppträda aktivt, engagerat OCH korrekt.
Handledda bland annat av den legendariske Generalkonsulen Arne Thoren.

Cecilia var, som alltid diskussionslysten.
Alldrig gick hon över någon gräns där värdar eller arrangörer kunnat uppfatta orättfärdig kritik. Trotts att det var mycket som var annorlunda och ibland litet svårt att ta till sig ur vårt perspektiv. Hon var helt klart omdömmesgill.

Nu skall två av mig personligen längre tillbaka upplevt mycket hedervärda personers trovärdighet bedömmas.
Den ene är prisgiven på förhand oavsett vad den stundande rättsprocessen ger vid handen. De många berättelserna, utöver Cecilias, utgår jag ifrån, likaledes trovärdiga anmälare väger ovillkorligen till Eskills nackdel.
På frågan om varför inte centerpartiet polisanmält det inträffade när ledningen fått kännedom om det inträffade, deklarerade partisekreteraren att ”det är inte partiets uppgift”.

Nyliigen meddelades det att förre finansministern Per Nuder tvingas lämna sitt ordförandeskap i styrelsen för bolaget Skistar, på grund av olämpligt beteende.
I en telefonintervju i nyhetssändning deklarerade Nuder i falsett att han inte gjort något olämpligt. Anklagelserna var, enligt honom, grundlösa och ett sätt från huvudägarna att bli av med honom som ordförande i bolagets styrelse.
Jag har alldrig träffat Per Nuder.
Om han eller belackarna har rätt undandrar sig min bedömning. Helt klart är dock, att oavsett vad som verkligen skett så är han, rätt eller fel, helkörd.

Enligt P1: nyheter för ett par dagar sedan befanns att en kvinna i Malmö som anmält sig utsatt för gruppvåldtäkt, efter polisutredning vara en bedragare.
Anmälningen om övergreppet skedde i tiden när en våg av liknande övergrepp anmäldes i staden. Motivet för den oriktiga polisanmälan är oklart. Klart är att oavsett om övergreppet skett eller inte så är det förmodligen allmänt känt att polisanmällan av ett sådant (påstått) brott resulterar i en helvetisk tillvaro för anmälaren.
Likväl skedde det.

Tillbaka till förra veckans MeeToo diskussion. Ja, alla, med små variationer, vet var gränserna går.
Men det är här det börjar blir svårt.

För, trotts att vi gärna vill vara tänkande och rattionella individer, så styrs vårt beteende till stora delar av känslor.
Signalsubstanser fälls ut i olika delar av hjärnan och vi reagerar.
Vi blir kära, glada, ledsna, kåta och förbannade.
Inte för att vi vill det eller för att det är rattionellt eller ens oftast till vår fördel.
Utan för att vi nu en gång för alla är skapta så.
Det är nedärvda beteenden.
Normer, utbildning och samhällsvärderingar påverkar, men bara intill en viss gräns.

Vi har nog alla, handen på hjärtat, gjort något som vi på djupet av vårt förnuft och kunskap i normalfallet skulle tagit avstånd från.
Och i efterhand förbannat samt ångrat.
För det mesta passerar det i livets virvlar och strömmar, men iband blir det fel. Duktigt fel. Käpprätt åt helvete fel.

Ett exempel från den tiden när jag lärde känna och arbetade med Eskil och Cecilia kom jag temporärt att arbeta nära en av Sveriges då mest uppburna åklagare, tillika riksdagsledamot.
Jag väljer här att i det fortsatta utelämna hans namn.
Han uppbar litet rockstjärnestatus efter att ha sytt in ett stort knarksyndikat och begåvad med en filmstjärnelock, var vi nog många som skulle satt en peng på honom som justitieminister efter valet 91.
Notera att detta var en av Sveriges mest lagkunniga personer med en erkänt god handel och vandel.
Nu hände det sig så, som det gör i många förhållanden att hans fru träffat en annan och ville skiljas. Åklagaren/riksdagsledamoten tappade i sittuationen all, absolut all, sin rationalitet och började att på olika sätt trakasera sin hustru och hennes nye partner.
Det gick så långt att tilltagen polisanmäldes och han fäldes.

Resultat.
Kariär, anseende och framtid, allt borta.
För att han var okunnig om var gränserna gick? Icke!
För att han inte förstod konsekveserna av sitt handlande? Otvetydigt nej!
Allt intelekt och alla detaljkunskaper om rätt- och fel, samt var gränserna gick och konsekvenser och de oundgängliga resultaten till trotts så tog känslorna överhand.

Varje fall här ovan uppräknat är en tragedi.
Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det någon känner och uppfattar som en kränkning är naturligtvis det i dennes värld, oavsett vad rättshandläggning resulterar i.
Samtidigt vet vi att denna typ av ärenden för rättssystemet är något av det svåraste att rätt klarlägga och reglera.
Därutöver skall till svårigheterna med att klarlägga vad som (oftast) skett i enrum, läggas problematiken med uppenbart påhittade övergrepp.

Svaret på slutfrågan från MeeToo seminariet” vad skall vi göra nu då”, måste bli;
- Alla,absolut alla övergrepp SKALL ovillkorligen polisanmälas.
Av den som utsatts eller den som i någon ansvarig ställning får kännedom om ett fall.
- Samt ingen, ingen skall hängas ut offentligt före avslutad utredning och/eller avkunnad dom.

Så fungerar en rättsstat och detta är till gagn inte minst för de utsatta som i sin förtvivlan över det skedda skall veta att rättssystemet fungerar.

Olämpligt beteende
Två ord som numera kommit att få en alldeles speciell betydelse.

Jag var på en filosofisk diskussionsafton om MeeToo i Helsingborg för en vecka sedan. Flera av deltagarna vittnade om det viktiga, det som alla vetat, nämligen (i huvudsak) männs övergrepp på kvinnor, vilket inte offentligheten velat kännas vid, numera var omöjligt att igonrera.
Anden är ute ur flaskan.
Den allmänna meningen var att ”alla egentligen vet var gränserna går”.
En man bland deltagarna varnade för ett samhällsklimat där ofentliga avrättningar, häxprocesser, finns i korten.
Anmärkningen passerade tämligen okommenterad.
Moderatorn, Martin Severinsson, ställde mot slutet den försåtliga frågan”vad skall vi göra nu?”
De tidigare tvärsäkra ställningstagandena blev påtagligt vaga.

Några dagar senare fick riksdagsmannen och förre jordbruksministern Eskil Erlandsson, mer uppmärksamhet än någonsin tidigare i sin politiska kariär. Olämpligt beteende!

Jag arbetade nära Eskil under några år på 90-talet.
Han var kommunalråd i Ljungby (c) och jag (m) i Alvesta. Vi utsågs att för kommunerna i Kronobergs län förhandla med Landstinget om formerna för den så kallade ÄDEL-reformen.
Utfallet blev bra och uppdraget graderades upp till SKL, Sveriges kommuner och landstings, riksnivå.
Han var finurlig Eskil.
Lågmält effektiv i det egentliga förhandlandet, men en skojfrisk kamrat i de mindre sälskapen.

Vi blev, av någon outgrundlig anledning, utsedda av en kombination av SIDA och Svenska strålskyddsinstitutet att följa med en delegation av kärnfysiker till Litauen för att studera Ignalina kärnkraftverk.
En liknande konstruktion som den i Tjernobyll. Bara mycket närmare Sverige. Förmodligen därav intresset.
Det var intressanta dagar.
Många formella mottagningar och möten på statsbesöksnivå. Vi bodde på hotell i huvudstdaden Vilnius.
Pompan till trotts var det en från Sovjet just frigjord stat.
Ont om Hotell så jag och Eskil delade rum.
Som vanligt eller på grund av de utländska gästernas närvaro, vad vet jag, var hotellkoridorerna fulla av prostituerade.
Vi sov ensamma i rummet Eskil och jag.
Varje natt.
Jag såg inte minsta antydan till olämpligt beteende.

Åter till nutiden.
En av de som anmält Eskils olämpliga beteende är riksdagledamoten (m) Cecilia Magnusson.
Jag och Cecilia var arbetskolegor i början på 90-talet.
Politiska tjänstemänn ansällda av moderaterna.
Vi träffades regelbundet.
Bland annat hade vi förmånen att följa presidentvalrörelsen i USA mellan George HW Bush och Bill Clinton, inbjudna av USIA. United State Information Agency.
Mycket resor.
Ansträngande program.
Besök i interiörer och vid enheter man bara kunnat drömma om med Vita huset som kronan på verket.
Stort ansvar att uppträda aktivt, engagerat OCH korrekt.
Handledda bland annat av den legendariske Generalkonsulen Arne Thoren.

Cecilia var, som alltid diskussionslysten.
Alldrig gick hon över någon gräns där värdar eller arrangörer kunnat uppfatta orättfärdig kritik. Trotts att det var mycket som var annorlunda och ibland litet svårt att ta till sig ur vårt perspektiv. Hon var helt klart omdömmesgill.

Nu skall två av mig personligen längre tillbaka upplevt mycket hedervärda personers trovärdighet bedömmas.
Den ene är prisgiven på förhand oavsett vad den stundande rättsprocessen ger vid handen. De många berättelserna, utöver Cecilias, utgår jag ifrån, likaledes trovärdiga anmälare väger ovillkorligen till Eskills nackdel.
På frågan om varför inte centerpartiet polisanmält det inträffade när ledningen fått kännedom om det inträffade, deklarerade partisekreteraren att ”det är inte partiets uppgift”.

Nyliigen meddelades det att förre finansministern Per Nuder tvingas lämna sitt ordförandeskap i styrelsen för bolaget Skistar, på grund av olämpligt beteende.
I en telefonintervju i nyhetssändning deklarerade Nuder i falsett att han inte gjort något olämpligt. Anklagelserna var, enligt honom, grundlösa och ett sätt från huvudägarna att bli av med honom som ordförande i bolagets styrelse.
Jag har alldrig träffat Per Nuder.
Om han eller belackarna har rätt undandrar sig min bedömning. Helt klart är dock, att oavsett vad som verkligen skett så är han, rätt eller fel, helkörd.

Enligt P1: nyheter för ett par dagar sedan befanns att en kvinna i Malmö som anmält sig utsatt för gruppvåldtäkt, efter polisutredning vara en bedragare.
Anmälningen om övergreppet skedde i tiden när en våg av liknande övergrepp anmäldes i staden. Motivet för den oriktiga polisanmälan är oklart. Klart är att oavsett om övergreppet skett eller inte så är det förmodligen allmänt känt att polisanmällan av ett sådant (påstått) brott resulterar i en helvetisk tillvaro för anmälaren.
Likväl skedde det.

Tillbaka till förra veckans MeeToo diskussion. Ja, alla, med små variationer, vet var gränserna går.
Men det är här det börjar blir svårt.

För, trotts att vi gärna vill vara tänkande och rattionella individer, så styrs vårt beteende till stora delar av känslor.
Signalsubstanser fälls ut i olika delar av hjärnan och vi reagerar.
Vi blir kära, glada, ledsna, kåta och förbannade.
Inte för att vi vill det eller för att det är rattionellt eller ens oftast till vår fördel.
Utan för att vi nu en gång för alla är skapta så.
Det är nedärvda beteenden.
Normer, utbildning och samhällsvärderingar påverkar, men bara intill en viss gräns.

Vi har nog alla, handen på hjärtat, gjort något som vi på djupet av vårt förnuft och kunskap i normalfallet skulle tagit avstånd från.
Och i efterhand förbannat samt ångrat.
För det mesta passerar det i livets virvlar och strömmar, men iband blir det fel. Duktigt fel. Käpprätt åt helvete fel.

Ett exempel från den tiden när jag lärde känna och arbetade med Eskil och Cecilia kom jag temporärt att arbeta nära en av Sveriges då mest uppburna åklagare, tillika riksdagsledamot.
Jag väljer här att i det fortsatta utelämna hans namn.
Han uppbar litet rockstjärnestatus efter att ha sytt in ett stort knarksyndikat och begåvad med en filmstjärnelock, var vi nog många som skulle satt en peng på honom som justitieminister efter valet 91.
Notera att detta var en av Sveriges mest lagkunniga personer med en erkänt god handel och vandel.
Nu hände det sig så, som det gör i många förhållanden att hans fru träffat en annan och ville skiljas. Åklagaren/riksdagsledamoten tappade i sittuationen all, absolut all, sin rationalitet och började att på olika sätt trakasera sin hustru och hennes nye partner.
Det gick så långt att tilltagen polisanmäldes och han fäldes.

Resultat.
Kariär, anseende och framtid, allt borta.
För att han var okunnig om var gränserna gick? Icke!
För att han inte förstod konsekveserna av sitt handlande? Otvetydigt nej!
Allt intelekt och alla detaljkunskaper om rätt- och fel, samt var gränserna gick och konsekvenser och de oundgängliga resultaten till trotts så tog känslorna överhand.

Varje fall här ovan uppräknat är en tragedi.
Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det någon känner och uppfattar som en kränkning är naturligtvis det i dennes värld, oavsett vad rättshandläggning resulterar i.
Samtidigt vet vi att denna typ av ärenden för rättssystemet är något av det svåraste att rätt klarlägga och reglera.
Därutöver skall till svårigheterna med att klarlägga vad som (oftast) skett i enrum, läggas problematiken med uppenbart påhittade övergrepp.

Svaret på slutfrågan från MeeToo seminariet” vad skall vi göra nu då”, måste bli;
- Alla,absolut alla övergrepp SKALL ovillkorligen polisanmälas.
Av den som utsatts eller den som i någon ansvarig ställning får kännedom om ett fall.
- Samt ingen, ingen skall hängas ut offentligt före avslutad utredning och/eller avkunnad dom.

Så fungerar en rättsstat och detta är till gagn inte minst för de utsatta som i sin förtvivlan över det skedda skall veta att rättssystemet fungerar.

Olämpligt beteende
Två ord som numera kommit att få en alldeles speciell betydelse.

Jag var på en filosofisk diskussionsafton om MeeToo i Helsingborg för en vecka sedan. Flera av deltagarna vittnade om det viktiga, det som alla vetat, nämligen (i huvudsak) männs övergrepp på kvinnor, vilket inte offentligheten velat kännas vid, numera var omöjligt att igonrera.
Anden är ute ur flaskan.
Den allmänna meningen var att ”alla egentligen vet var gränserna går”.
En man bland deltagarna varnade för ett samhällsklimat där ofentliga avrättningar, häxprocesser, finns i korten.
Anmärkningen passerade tämligen okommenterad.
Moderatorn, Martin Severinsson, ställde mot slutet den försåtliga frågan”vad skall vi göra nu?”
De tidigare tvärsäkra ställningstagandena blev påtagligt vaga.

Några dagar senare fick riksdagsmannen och förre jordbruksministern Eskil Erlandsson, mer uppmärksamhet än någonsin tidigare i sin politiska kariär. Olämpligt beteende!

Jag arbetade nära Eskil under några år på 90-talet.
Han var kommunalråd i Ljungby (c) och jag (m) i Alvesta. Vi utsågs att för kommunerna i Kronobergs län förhandla med Landstinget om formerna för den så kallade ÄDEL-reformen.
Utfallet blev bra och uppdraget graderades upp till SKL, Sveriges kommuner och landstings, riksnivå.
Han var finurlig Eskil.
Lågmält effektiv i det egentliga förhandlandet, men en skojfrisk kamrat i de mindre sälskapen.

Vi blev, av någon outgrundlig anledning, utsedda av en kombination av SIDA och Svenska strålskyddsinstitutet att följa med en delegation av kärnfysiker till Litauen för att studera Ignalina kärnkraftverk.
En liknande konstruktion som den i Tjernobyll. Bara mycket närmare Sverige. Förmodligen därav intresset.
Det var intressanta dagar.
Många formella mottagningar och möten på statsbesöksnivå. Vi bodde på hotell i huvudstdaden Vilnius.
Pompan till trotts var det en från Sovjet just frigjord stat.
Ont om Hotell så jag och Eskil delade rum.
Som vanligt eller på grund av de utländska gästernas närvaro, vad vet jag, var hotellkoridorerna fulla av prostituerade.
Vi sov ensamma i rummet Eskil och jag.
Varje natt.
Jag såg inte minsta antydan till olämpligt beteende.

Åter till nutiden.
En av de som anmält Eskils olämpliga beteende är riksdagledamoten (m) Cecilia Magnusson.
Jag och Cecilia var arbetskolegor i början på 90-talet.
Politiska tjänstemänn ansällda av moderaterna.
Vi träffades regelbundet.
Bland annat hade vi förmånen att följa presidentvalrörelsen i USA mellan George HW Bush och Bill Clinton, inbjudna av USIA. United State Information Agency.
Mycket resor.
Ansträngande program.
Besök i interiörer och vid enheter man bara kunnat drömma om med Vita huset som kronan på verket.
Stort ansvar att uppträda aktivt, engagerat OCH korrekt.
Handledda bland annat av den legendariske Generalkonsulen Arne Thoren.

Cecilia var, som alltid diskussionslysten.
Alldrig gick hon över någon gräns där värdar eller arrangörer kunnat uppfatta orättfärdig kritik. Trotts att det var mycket som var annorlunda och ibland litet svårt att ta till sig ur vårt perspektiv. Hon var helt klart omdömmesgill.

Nu skall två av mig personligen längre tillbaka upplevt mycket hedervärda personers trovärdighet bedömmas.
Den ene är prisgiven på förhand oavsett vad den stundande rättsprocessen ger vid handen. De många berättelserna, utöver Cecilias, utgår jag ifrån, likaledes trovärdiga anmälare väger ovillkorligen till Eskills nackdel.
På frågan om varför inte centerpartiet polisanmält det inträffade när ledningen fått kännedom om det inträffade, deklarerade partisekreteraren att ”det är inte partiets uppgift”.

Nyliigen meddelades det att förre finansministern Per Nuder tvingas lämna sitt ordförandeskap i styrelsen för bolaget Skistar, på grund av olämpligt beteende.
I en telefonintervju i nyhetssändning deklarerade Nuder i falsett att han inte gjort något olämpligt. Anklagelserna var, enligt honom, grundlösa och ett sätt från huvudägarna att bli av med honom som ordförande i bolagets styrelse.
Jag har alldrig träffat Per Nuder.
Om han eller belackarna har rätt undandrar sig min bedömning. Helt klart är dock, att oavsett vad som verkligen skett så är han, rätt eller fel, helkörd.

Enligt P1: nyheter för ett par dagar sedan befanns att en kvinna i Malmö som anmält sig utsatt för gruppvåldtäkt, efter polisutredning vara en bedragare.
Anmälningen om övergreppet skedde i tiden när en våg av liknande övergrepp anmäldes i staden. Motivet för den oriktiga polisanmälan är oklart. Klart är att oavsett om övergreppet skett eller inte så är det förmodligen allmänt känt att polisanmällan av ett sådant (påstått) brott resulterar i en helvetisk tillvaro för anmälaren.
Likväl skedde det.

Tillbaka till förra veckans MeeToo diskussion. Ja, alla, med små variationer, vet var gränserna går.
Men det är här det börjar blir svårt.

För, trotts att vi gärna vill vara tänkande och rattionella individer, så styrs vårt beteende till stora delar av känslor.
Signalsubstanser fälls ut i olika delar av hjärnan och vi reagerar.
Vi blir kära, glada, ledsna, kåta och förbannade.
Inte för att vi vill det eller för att det är rattionellt eller ens oftast till vår fördel.
Utan för att vi nu en gång för alla är skapta så.
Det är nedärvda beteenden.
Normer, utbildning och samhällsvärderingar påverkar, men bara intill en viss gräns.

Vi har nog alla, handen på hjärtat, gjort något som vi på djupet av vårt förnuft och kunskap i normalfallet skulle tagit avstånd från.
Och i efterhand förbannat samt ångrat.
För det mesta passerar det i livets virvlar och strömmar, men iband blir det fel. Duktigt fel. Käpprätt åt helvete fel.

Ett exempel från den tiden när jag lärde känna och arbetade med Eskil och Cecilia kom jag temporärt att arbeta nära en av Sveriges då mest uppburna åklagare, tillika riksdagsledamot.
Jag väljer här att i det fortsatta utelämna hans namn.
Han uppbar litet rockstjärnestatus efter att ha sytt in ett stort knarksyndikat och begåvad med en filmstjärnelock, var vi nog många som skulle satt en peng på honom som justitieminister efter valet 91.
Notera att detta var en av Sveriges mest lagkunniga personer med en erkänt god handel och vandel.
Nu hände det sig så, som det gör i många förhållanden att hans fru träffat en annan och ville skiljas. Åklagaren/riksdagsledamoten tappade i sittuationen all, absolut all, sin rationalitet och började att på olika sätt trakasera sin hustru och hennes nye partner.
Det gick så långt att tilltagen polisanmäldes och han fäldes.

Resultat.
Kariär, anseende och framtid, allt borta.
För att han var okunnig om var gränserna gick? Icke!
För att han inte förstod konsekveserna av sitt handlande? Otvetydigt nej!
Allt intelekt och alla detaljkunskaper om rätt- och fel, samt var gränserna gick och konsekvenser och de oundgängliga resultaten till trotts så tog känslorna överhand.

Varje fall här ovan uppräknat är en tragedi.
Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det någon känner och uppfattar som en kränkning är naturligtvis det i dennes värld, oavsett vad rättshandläggning resulterar i.
Samtidigt vet vi att denna typ av ärenden för rättssystemet är något av det svåraste att rätt klarlägga och reglera.
Därutöver skall till svårigheterna med att klarlägga vad som (oftast) skett i enrum, läggas problematiken med uppenbart påhittade övergrepp.

Svaret på slutfrågan från MeeToo seminariet” vad skall vi göra nu då”, måste bli;
- Alla,absolut alla övergrepp SKALL ovillkorligen polisanmälas.
Av den som utsatts eller den som i någon ansvarig ställning får kännedom om ett fall.
- Samt ingen, ingen skall hängas ut offentligt före avslutad utredning och/eller avkunnad dom.

Så fungerar en rättsstat och detta är till gagn inte minst för de utsatta som i sin förtvivlan över det skedda skall veta att rättssystemet fungerar.

Olämpligt beteende
Två ord som numera kommit att få en alldeles speciell betydelse.

Jag var på en filosofisk diskussionsafton om MeeToo i Helsingborg för en vecka sedan. Flera av deltagarna vittnade om det viktiga, det som alla vetat, nämligen (i huvudsak) männs övergrepp på kvinnor, vilket inte offentligheten velat kännas vid, numera var omöjligt att igonrera.
Anden är ute ur flaskan.
Den allmänna meningen var att ”alla egentligen vet var gränserna går”.
En man bland deltagarna varnade för ett samhällsklimat där ofentliga avrättningar, häxprocesser, finns i korten.
Anmärkningen passerade tämligen okommenterad.
Moderatorn, Martin Severinsson, ställde mot slutet den försåtliga frågan”vad skall vi göra nu?”
De tidigare tvärsäkra ställningstagandena blev påtagligt vaga.

Några dagar senare fick riksdagsmannen och förre jordbruksministern Eskil Erlandsson, mer uppmärksamhet än någonsin tidigare i sin politiska kariär. Olämpligt beteende!

Jag arbetade nära Eskil under några år på 90-talet.
Han var kommunalråd i Ljungby (c) och jag (m) i Alvesta. Vi utsågs att för kommunerna i Kronobergs län förhandla med Landstinget om formerna för den så kallade ÄDEL-reformen.
Utfallet blev bra och uppdraget graderades upp till SKL, Sveriges kommuner och landstings, riksnivå.
Han var finurlig Eskil.
Lågmält effektiv i det egentliga förhandlandet, men en skojfrisk kamrat i de mindre sälskapen.

Vi blev, av någon outgrundlig anledning, utsedda av en kombination av SIDA och Svenska strålskyddsinstitutet att följa med en delegation av kärnfysiker till Litauen för att studera Ignalina kärnkraftverk.
En liknande konstruktion som den i Tjernobyll. Bara mycket närmare Sverige. Förmodligen därav intresset.
Det var intressanta dagar.
Många formella mottagningar och möten på statsbesöksnivå. Vi bodde på hotell i huvudstdaden Vilnius.
Pompan till trotts var det en från Sovjet just frigjord stat.
Ont om Hotell så jag och Eskil delade rum.
Som vanligt eller på grund av de utländska gästernas närvaro, vad vet jag, var hotellkoridorerna fulla av prostituerade.
Vi sov ensamma i rummet Eskil och jag.
Varje natt.
Jag såg inte minsta antydan till olämpligt beteende.

Åter till nutiden.
En av de som anmält Eskils olämpliga beteende är riksdagledamoten (m) Cecilia Magnusson.
Jag och Cecilia var arbetskolegor i början på 90-talet.
Politiska tjänstemänn ansällda av moderaterna.
Vi träffades regelbundet.
Bland annat hade vi förmånen att följa presidentvalrörelsen i USA mellan George HW Bush och Bill Clinton, inbjudna av USIA. United State Information Agency.
Mycket resor.
Ansträngande program.
Besök i interiörer och vid enheter man bara kunnat drömma om med Vita huset som kronan på verket.
Stort ansvar att uppträda aktivt, engagerat OCH korrekt.
Handledda bland annat av den legendariske Generalkonsulen Arne Thoren.

Cecilia var, som alltid diskussionslysten.
Alldrig gick hon över någon gräns där värdar eller arrangörer kunnat uppfatta orättfärdig kritik. Trotts att det var mycket som var annorlunda och ibland litet svårt att ta till sig ur vårt perspektiv. Hon var helt klart omdömmesgill.

Nu skall två av mig personligen längre tillbaka upplevt mycket hedervärda personers trovärdighet bedömmas.
Den ene är prisgiven på förhand oavsett vad den stundande rättsprocessen ger vid handen. De många berättelserna, utöver Cecilias, utgår jag ifrån, likaledes trovärdiga anmälare väger ovillkorligen till Eskills nackdel.
På frågan om varför inte centerpartiet polisanmält det inträffade när ledningen fått kännedom om det inträffade, deklarerade partisekreteraren att ”det är inte partiets uppgift”.

Nyliigen meddelades det att förre finansministern Per Nuder tvingas lämna sitt ordförandeskap i styrelsen för bolaget Skistar, på grund av olämpligt beteende.
I en telefonintervju i nyhetssändning deklarerade Nuder i falsett att han inte gjort något olämpligt. Anklagelserna var, enligt honom, grundlösa och ett sätt från huvudägarna att bli av med honom som ordförande i bolagets styrelse.
Jag har alldrig träffat Per Nuder.
Om han eller belackarna har rätt undandrar sig min bedömning. Helt klart är dock, att oavsett vad som verkligen skett så är han, rätt eller fel, helkörd.

Enligt P1: nyheter för ett par dagar sedan befanns att en kvinna i Malmö som anmält sig utsatt för gruppvåldtäkt, efter polisutredning vara en bedragare.
Anmälningen om övergreppet skedde i tiden när en våg av liknande övergrepp anmäldes i staden. Motivet för den oriktiga polisanmälan är oklart. Klart är att oavsett om övergreppet skett eller inte så är det förmodligen allmänt känt att polisanmällan av ett sådant (påstått) brott resulterar i en helvetisk tillvaro för anmälaren.
Likväl skedde det.

Tillbaka till förra veckans MeeToo diskussion. Ja, alla, med små variationer, vet var gränserna går.
Men det är här det börjar blir svårt.

För, trotts att vi gärna vill vara tänkande och rattionella individer, så styrs vårt beteende till stora delar av känslor.
Signalsubstanser fälls ut i olika delar av hjärnan och vi reagerar.
Vi blir kära, glada, ledsna, kåta och förbannade.
Inte för att vi vill det eller för att det är rattionellt eller ens oftast till vår fördel.
Utan för att vi nu en gång för alla är skapta så.
Det är nedärvda beteenden.
Normer, utbildning och samhällsvärderingar påverkar, men bara intill en viss gräns.

Vi har nog alla, handen på hjärtat, gjort något som vi på djupet av vårt förnuft och kunskap i normalfallet skulle tagit avstånd från.
Och i efterhand förbannat samt ångrat.
För det mesta passerar det i livets virvlar och strömmar, men iband blir det fel. Duktigt fel. Käpprätt åt helvete fel.

Ett exempel från den tiden när jag lärde känna och arbetade med Eskil och Cecilia kom jag temporärt att arbeta nära en av Sveriges då mest uppburna åklagare, tillika riksdagsledamot.
Jag väljer här att i det fortsatta utelämna hans namn.
Han uppbar litet rockstjärnestatus efter att ha sytt in ett stort knarksyndikat och begåvad med en filmstjärnelock, var vi nog många som skulle satt en peng på honom som justitieminister efter valet 91.
Notera att detta var en av Sveriges mest lagkunniga personer med en erkänt god handel och vandel.
Nu hände det sig så, som det gör i många förhållanden att hans fru träffat en annan och ville skiljas. Åklagaren/riksdagsledamoten tappade i sittuationen all, absolut all, sin rationalitet och började att på olika sätt trakasera sin hustru och hennes nye partner.
Det gick så långt att tilltagen polisanmäldes och han fäldes.

Resultat.
Kariär, anseende och framtid, allt borta.
För att han var okunnig om var gränserna gick? Icke!
För att han inte förstod konsekveserna av sitt handlande? Otvetydigt nej!
Allt intelekt och alla detaljkunskaper om rätt- och fel, samt var gränserna gick och konsekvenser och de oundgängliga resultaten till trotts så tog känslorna överhand.

Varje fall här ovan uppräknat är en tragedi.
Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det någon känner och uppfattar som en kränkning är naturligtvis det i dennes värld, oavsett vad rättshandläggning resulterar i.
Samtidigt vet vi att denna typ av ärenden för rättssystemet är något av det svåraste att rätt klarlägga och reglera.
Därutöver skall till svårigheterna med att klarlägga vad som (oftast) skett i enrum, läggas problematiken med uppenbart påhittade övergrepp.

Svaret på slutfrågan från MeeToo seminariet” vad skall vi göra nu då”, måste bli;
- Alla,absolut alla övergrepp SKALL ovillkorligen polisanmälas.
Av den som utsatts eller den som i någon ansvarig ställning får kännedom om ett fall.
- Samt ingen, ingen skall hängas ut offentligt före avslutad utredning och/eller avkunnad dom.

Så fungerar en rättsstat och detta är till gagn inte minst för de utsatta som i sin förtvivlan över det skedda skall veta att rättssystemet fungerar.

Olämpligt beteende
Två ord som numera kommit att få en alldeles speciell betydelse.

Jag var på en filosofisk diskussionsafton om MeeToo i Helsingborg för en vecka sedan. Flera av deltagarna vittnade om det viktiga, det som alla vetat, nämligen (i huvudsak) männs övergrepp på kvinnor, vilket inte offentligheten velat kännas vid, numera var omöjligt att igonrera.
Anden är ute ur flaskan.
Den allmänna meningen var att ”alla egentligen vet var gränserna går”.
En man bland deltagarna varnade för ett samhällsklimat där ofentliga avrättningar, häxprocesser, finns i korten.
Anmärkningen passerade tämligen okommenterad.
Moderatorn, Martin Severinsson, ställde mot slutet den försåtliga frågan”vad skall vi göra nu?”
De tidigare tvärsäkra ställningstagandena blev påtagligt vaga.

Några dagar senare fick riksdagsmannen och förre jordbruksministern Eskil Erlandsson, mer uppmärksamhet än någonsin tidigare i sin politiska kariär. Olämpligt beteende!

Jag arbetade nära Eskil under några år på 90-talet.
Han var kommunalråd i Ljungby (c) och jag (m) i Alvesta. Vi utsågs att för kommunerna i Kronobergs län förhandla med Landstinget om formerna för den så kallade ÄDEL-reformen.
Utfallet blev bra och uppdraget graderades upp till SKL, Sveriges kommuner och landstings, riksnivå.
Han var finurlig Eskil.
Lågmält effektiv i det egentliga förhandlandet, men en skojfrisk kamrat i de mindre sälskapen.

Vi blev, av någon outgrundlig anledning, utsedda av en kombination av SIDA och Svenska strålskyddsinstitutet att följa med en delegation av kärnfysiker till Litauen för att studera Ignalina kärnkraftverk.
En liknande konstruktion som den i Tjernobyll. Bara mycket närmare Sverige. Förmodligen därav intresset.
Det var intressanta dagar.
Många formella mottagningar och möten på statsbesöksnivå. Vi bodde på hotell i huvudstdaden Vilnius.
Pompan till trotts var det en från Sovjet just frigjord stat.
Ont om Hotell så jag och Eskil delade rum.
Som vanligt eller på grund av de utländska gästernas närvaro, vad vet jag, var hotellkoridorerna fulla av prostituerade.
Vi sov ensamma i rummet Eskil och jag.
Varje natt.
Jag såg inte minsta antydan till olämpligt beteende.

Åter till nutiden.
En av de som anmält Eskils olämpliga beteende är riksdagledamoten (m) Cecilia Magnusson.
Jag och Cecilia var arbetskolegor i början på 90-talet.
Politiska tjänstemänn ansällda av moderaterna.
Vi träffades regelbundet.
Bland annat hade vi förmånen att följa presidentvalrörelsen i USA mellan George HW Bush och Bill Clinton, inbjudna av USIA. United State Information Agency.
Mycket resor.
Ansträngande program.
Besök i interiörer och vid enheter man bara kunnat drömma om med Vita huset som kronan på verket.
Stort ansvar att uppträda aktivt, engagerat OCH korrekt.
Handledda bland annat av den legendariske Generalkonsulen Arne Thoren.

Cecilia var, som alltid diskussionslysten.
Alldrig gick hon över någon gräns där värdar eller arrangörer kunnat uppfatta orättfärdig kritik. Trotts att det var mycket som var annorlunda och ibland litet svårt att ta till sig ur vårt perspektiv. Hon var helt klart omdömmesgill.

Nu skall två av mig personligen längre tillbaka upplevt mycket hedervärda personers trovärdighet bedömmas.
Den ene är prisgiven på förhand oavsett vad den stundande rättsprocessen ger vid handen. De många berättelserna, utöver Cecilias, utgår jag ifrån, likaledes trovärdiga anmälare väger ovillkorligen till Eskills nackdel.
På frågan om varför inte centerpartiet polisanmält det inträffade när ledningen fått kännedom om det inträffade, deklarerade partisekreteraren att ”det är inte partiets uppgift”.

Nyliigen meddelades det att förre finansministern Per Nuder tvingas lämna sitt ordförandeskap i styrelsen för bolaget Skistar, på grund av olämpligt beteende.
I en telefonintervju i nyhetssändning deklarerade Nuder i falsett att han inte gjort något olämpligt. Anklagelserna var, enligt honom, grundlösa och ett sätt från huvudägarna att bli av med honom som ordförande i bolagets styrelse.
Jag har alldrig träffat Per Nuder.
Om han eller belackarna har rätt undandrar sig min bedömning. Helt klart är dock, att oavsett vad som verkligen skett så är han, rätt eller fel, helkörd.

Enligt P1: nyheter för ett par dagar sedan befanns att en kvinna i Malmö som anmält sig utsatt för gruppvåldtäkt, efter polisutredning vara en bedragare.
Anmälningen om övergreppet skedde i tiden när en våg av liknande övergrepp anmäldes i staden. Motivet för den oriktiga polisanmälan är oklart. Klart är att oavsett om övergreppet skett eller inte så är det förmodligen allmänt känt att polisanmällan av ett sådant (påstått) brott resulterar i en helvetisk tillvaro för anmälaren.
Likväl skedde det.

Tillbaka till förra veckans MeeToo diskussion. Ja, alla, med små variationer, vet var gränserna går.
Men det är här det börjar blir svårt.

För, trotts att vi gärna vill vara tänkande och rattionella individer, så styrs vårt beteende till stora delar av känslor.
Signalsubstanser fälls ut i olika delar av hjärnan och vi reagerar.
Vi blir kära, glada, ledsna, kåta och förbannade.
Inte för att vi vill det eller för att det är rattionellt eller ens oftast till vår fördel.
Utan för att vi nu en gång för alla är skapta så.
Det är nedärvda beteenden.
Normer, utbildning och samhällsvärderingar påverkar, men bara intill en viss gräns.

Vi har nog alla, handen på hjärtat, gjort något som vi på djupet av vårt förnuft och kunskap i normalfallet skulle tagit avstånd från.
Och i efterhand förbannat samt ångrat.
För det mesta passerar det i livets virvlar och strömmar, men iband blir det fel. Duktigt fel. Käpprätt åt helvete fel.

Ett exempel från den tiden när jag lärde känna och arbetade med Eskil och Cecilia kom jag temporärt att arbeta nära en av Sveriges då mest uppburna åklagare, tillika riksdagsledamot.
Jag väljer här att i det fortsatta utelämna hans namn.
Han uppbar litet rockstjärnestatus efter att ha sytt in ett stort knarksyndikat och begåvad med en filmstjärnelock, var vi nog många som skulle satt en peng på honom som justitieminister efter valet 91.
Notera att detta var en av Sveriges mest lagkunniga personer med en erkänt god handel och vandel.
Nu hände det sig så, som det gör i många förhållanden att hans fru träffat en annan och ville skiljas. Åklagaren/riksdagsledamoten tappade i sittuationen all, absolut all, sin rationalitet och började att på olika sätt trakasera sin hustru och hennes nye partner.
Det gick så långt att tilltagen polisanmäldes och han fäldes.

Resultat.
Kariär, anseende och framtid, allt borta.
För att han var okunnig om var gränserna gick? Icke!
För att han inte förstod konsekveserna av sitt handlande? Otvetydigt nej!
Allt intelekt och alla detaljkunskaper om rätt- och fel, samt var gränserna gick och konsekvenser och de oundgängliga resultaten till trotts så tog känslorna överhand.

Varje fall här ovan uppräknat är en tragedi.
Gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det någon känner och uppfattar som en kränkning är naturligtvis det i dennes värld, oavsett vad rättshandläggning resulterar i.
Samtidigt vet vi att denna typ av ärenden för rättssystemet är något av det svåraste att rätt klarlägga och reglera.
Därutöver skall till svårigheterna med att klarlägga vad som (oftast) skett i enrum, läggas problematiken med uppenbart påhittade övergrepp.

Svaret på slutfrågan från MeeToo seminariet” vad skall vi göra nu då”, måste bli;
- Alla,absolut alla övergrepp SKALL ovillkorligen polisanmälas.
Av den som utsatts eller den som i någon ansvarig ställning får kännedom om ett fall.
- Samt ingen, ingen skall hängas ut offentligt före avslutad utredning och/eller avkunnad dom.

Så fungerar en rättsstat och detta är till gagn inte minst för de utsatta som i sin förtvivlan över det skedda skall veta att rättssystemet fungerar.